nickomfilm

Som ni kanske har märkt så var det ett tag sedan jag uppdaterade den här bloggen. Närmare bestämt 15 månader sedan. Jag tyckte helt enkelt att det tog för mycket tid och energi. Nu kände jag däremot att jag faktiskt saknade bloggen lite och tänkte försöka börja skriva lite smått igen. Jag vill inte lova att jag kommer att uppdatera den jättefrekvent, men lite då och då åtminstone.

Jag tänkte rivstarta den här "comebacken" med den andra årliga nickomfilm-awards. Det är visserligen lite sent nu, tanken är väl egentligen att det ska ligga runt den tiden då Oscarsgalan går, men bättre sent än alltid. Jag tänkte då alltså dela ut priser för de bästa filmerna och prestationerna från år 2011. Jag har valt samma elva kategorier som jag hade förra året. Här är vinnarna:

---

Bästa film: Drive





Bästa regi: Nicolas Winding Refn för Drive




Bästa originalmanus: Dan Fogelman för Crazy, Stupid, Love.




Bästa manus baserat på förlaga: Alexander Payne, Nat Faxon och Jim Rash för The Descendants




Bästa kvinnliga biroll: Octavia Spencer för The Help




Bästa manliga biroll: Nick Nolte för Warrior




Bästa kvinnliga huvudroll: Viola Davis för The Help




Bästa manliga huvudroll: George Clooney för The Descendants




Bästa musik: Cliff Martinez för Drive




Bästa foto: Robert Richardson för Hugo




Bästa specialeffekter: Joe Letteri, Dan Lemmon, R. Christopher White och Daniel Barrett för Rise of the Planet of the Apes

Har haft en uppesittare med David, Tobbe och min bror, Kim. Det var en någorlunda underhållande gala och Filip och Fredrik gjorde ett bra jobb i den svenska studion. Vad gäller galans värdar på plats i L.A. så måste jag säga att James Franco var en stor besvikelse. Han såg mest ut att vara hög på något större delen av tiden och var oerhört stel och tråkig. Anne Hathaway var väl något bättre men på det hela taget ett vekt värdpar.

Vad gäller utdelningen av priser så gick väl det mesta som väntat; Colin Firth bästa manliga huvudroll, Natalie Portman bästa kvinnliga huvudroll, Christian Bale bästa manliga biroll, Melissa Leo bästa kvinnliga biroll, Aaron Sorkin bästa manus baserat på förlaga för The Social Network osv. Inception vann för bästa sound editing, sound mixing, cinematography och visual effects.

Det jag tycker var förvånande var dock att The King's Speech fick pris för bästa film, bästa regi och bästa originalmanus, dvs. de flesta av de tunga priserna. Jag hade förväntat mig att The Social Network skulle få bästa film och bästa regi. Tydligen tycker de flesta att The King's Speech är en fantastisk film, men jag kan inte riktigt hålla med. Jag tycker det är den mest överskattade filmen på riktigt lång tid och det står jag fast vid.

För att summera fick både The King's Speech och Inception fyra Oscars var, medan The Social Network fick tre. Riktigt roligt för Susanne Bier och Danmark att vinna för bästa utländska film för Hämnden. Kul också för Christian Bale att äntligen få en Oscar. För er som inte satt uppe och tittade på galan så kan ni se vilka filmer som vann de olika priserna här.

På söndag är det dags för oscarsgalan, men redan nu så tänkte jag presentera mina egna priser för årets bästa filmer. Det är en ny tradition jag börjar med och som jag hoppas kunna fortsätta med i framtiden. Det är alltså inte fråga om några gissningar för vilka filmer som kommer vinna olika priser på oscarsgalan, utan det här är de filmerna som jag själv tycker förtjänar pris i dessa olika kategorier. Jag har valt att göra det ganska okomplicerat och kort vad gäller antalet utmärkelser osv. Det följande representerar de, i mitt tyckte, viktigaste kategorierna för utmärkelser för filmer. Filmer som kvalificerar sig är alltså, precis som för oscarsgalan, alla som haft premiär under kalenderåret 2010.

Vissa kategorier har jag valt att inte inkludera för att jag inte är tillräckligt kompetent för att bedöma dem, som t.ex. bästa klippning, bästa ljudmixning osv. Andra har jag exkluderat för att jag inte tittar tillräckligt mycket på filmer av olika typer, t.ex. bästa dokumentär, bästa utländska film och bästa kortfilm.

---

Bästa film: Christopher Nolan och Emma Thomas för Inception




Bästa regi: Christopher Nolan för Inception




Bästa originalmanus: Christopher Nolan för Inception




Bästa manus baserat på förlaga: Aaron Sorkin för The Social Network




Bästa kvinnliga biroll: Amy Adams för The Fighter




Bästa manliga biroll: Christian Bale för The Fighter




Bästa kvinnliga huvudroll: Annette Bening för The Kids Are All Right




Bästa manliga huvudroll: Leonardo DiCaprio för Shutter Island




Bästa musik: Hans Zimmer för Inception




Bästa foto: Robert Richardson för Shutter Island




Bästa specialeffekter: Christ Corbould, Andrew Lockley, Pete Bebb och Paul J. Franklin för Inception

---

Betyg: 7.5 av 10

---

Regi: Ethan Coen, Joel Coen
Manus: Joel Coen, Ethan Coen
Skådespelare: Jeff Bridges, Matt Damon, Hailee Steinfeld
År: 2010
Längd: 110 min
Genre: Västern

imdb


Handling
En ung flicka vid namn Mattie Ross är på jakt efter sin fars mördare. Hon anlitar Rooster Cogburn, en hård, brutal U.S. Marshall för att hjälpa henne. 


Recension
Nuförtiden blir allt som bröderna Coen tar i till guld och som sig bör blev True Grit nominerad till tio Oscars. Inte dåligt för att vara en remake (av "True Grit" från 1969, med John Wayne i huvudrollen).

Bröderna Coen har absolut gjort en del bra filmer och förtjänat en del fina priser. Förtjänar True Grit 10 Oscarsnomineringar? Jag vet inte, men det är åtminstone högst tveksamt. Är det en bra film? Ja, absolut, men det är ingen "No Country For Old Men" eller "Fargo".

Skådespelarprestationerna var bra både från Bridges och Damon för att inte tala om den 14-åriga Hailee Steinfeld. Hon var fantastisk. Filmen var underhållande, välgjord och det finns inget speciellt att klaga på förutom faktumet att det är en remake som ändå drar ned intrycket lite grann. Det var en film som höll mig intresserad men utan att lämna något speciellt avtryck. Helt klart sevärd men inte lika bra som: Inception, Shutter Island, The Fighter eller The Social Network.

Betyg: 7 av 10.

---

Regi: Tom Hooper
Manus: David Seidler
Skådespelare: Colin Firth, Geoffrey Rush, Helena Bonham Carter
År: 2010
Längd: 118 min
Genre: Drama

imdb

Handling
Kung George VI kröns till kung efter att hans bror abdikerat efter mindre än ett år på tronen. Detta blir en stor utmaning för George på grund av att han lider av stamning, vilket han är tvungen att göra något åt innan det är dags att hålla ett tal till nationen innan ett stundande världskrig. Till sin hjälp tar han den kontroversiella "talpedagogen" Lionel Logue.

Recension
Först och främst - de flesta verkar älska den här filmen! Det säger jag för att ni ska ta min recension med en nypa salt och även om jag inte tyckte att den var så bra som de flesta gör, så är det stor sannolikhet att just DU kommer att tycka om den. Sedan är det inte alls så att jag tycker att den är dålig, tvärtom, jag tycker att det är en bra film. Jag tycker bara inte att det är en fantastisk film och jag ska försöka att förklara varför.

När det gäller historiska filmer så har man alltid en "mall" att följa, det är ju verkligheten som ska skildras och därför har filmskaparna inte lika fria händer som när det är frågan om en helt originell film. Det går med andra ord inte att svänga ut för mycket utan man måste hålla sig till verkligheten så gott det går. Det måste man ha i åtanke när man kritiserar en film av den typen, men det är inte ett "frikort" till ett högt betyg. Att filmen håller sig inom verklighetens ramar och på ett realistiskt sätt gestaltar den historiska händelse som det rör sig om är inte tillräckligt för att det ska vara en fantatisk film. Inte heller är det tillräckligt att miljöerna är snygga och realistiska, att sminkning, rekvisita osv. är verklighetstroget eller ens att skådespelarna är duktiga. Även om dessa är nödvändiga byggstenar för en fantastisk film så krävs det mycket mer. Man måste titta på kärnan i filmen, själva historien som berättas och för att ställa det på sin spets - på manuset och hur det har filmatiserats av regissören.

Filmen handlar om huvudpersonen Kung George VI som har ett stamningsproblem och måste lära sig att tala obehindrat innan han måste hålla ett tal till nationen. Detta är ungefär allt den handlar om, och ärligt talat så är det inte tillräckligt spännande. Även om det är ett drama och inte någon thriller, så måste det ändå finnas ett mål som huvudpersonen ska ta sig till på något sätt, gärna med några hinder på vägen, och det här målet är inte tillräckligt intressant. Det hade antagligen behövts några bi-historier för att komplettera den något svaga huvudhistorien, men några sådana finns inte. Hela filmen är helt fokuserad på detta, förhållandevis trista mål. Vägen dit leder genom en talpedagog som ska hjälpa honom att bli av med sin stamning. Tyvärr så är det inte tillräckligt intressant och dialogerna är inte alls så bra som de borde vara. Inte nog med att filmens handling är lite svag, dessutom tar de två huvudpersonerna, George och Lionel (spelade av Firth respektive Rush) upp majoriteten av all bildtid. Detta kräver fantastiska dialoger och fantastiskt skådespeleri. Dialogerna är på gränsen till godkända, men kunde ha varit mycket bättre. Så intressant som det borde vara blir det helt enkelt inte. Vad gäller skådespeleriet så tycker jag också att lovorden är ganska överdrivna. Colin Firth spelar bra, visst gör han det, men han är långt ifrån lysande. Jag har sett flera bättre rollprestationer under året som gått, bl.a. James Franco i 127 Hours, Leonardo DiCaprio i Shutter Island och Christian Bale i The Fighter, även om den sistnämnda är en biroll men dock en väldigt stor biroll. Geoffrey Rush är också bra, men även han är långt ifrån lysande.

Inte nog med att det finns brister i manuset i form av en handling som inte är tillräckligt spännande och dialoger som inte är tillräckligt intressanta, detta gör också att själva karaktärerna inte blir tillräckligt djupa och komplexa. Trots att de två huvudpersonerna tillsammans tar upp nästan hela filmens speltid så lär man inte riktigt känna dem ordentligt. Man får inte en speciellt djup inblick i hur Logue fungerar som människa, vad som motiverar honom i livet, vad som betyder mest för honom eller vad han har för värderingar. Inte heller Kung George får man lära känna speciellt väl. Han framstår som en lågmäld person med dåligt självförtroende, mycket på grund av sin stamning, som älskar sin familj. Men vad tycker han om? Vad berör honom? Vad driver honom? Vad har han upplevt under sitt liv? Det saknas helt klart djup i karaktärerna, och detta är ändå de två huvudpersonerna, vad gäller alla andra karaktärer så får vi inte veta något alls i princip om dem. Inte ens George's fru, sedermera drottningen, får vi lära känna överhuvudtaget. Helena Bonham Carter är en duktig skådespelerska, men hon får inte utrymme att visa sin talang. Hon har få repliker och visar sällan varken glädje, sorg eller några känslor överhuvudtaget.

Vad gäller karaktärernas djup så kommer många av er antagligen att hävda att man inte lär känna karaktärerna i Inception tillräckligt bra heller, men ändå gav jag den ett mycket bättre betyg. Det beror på att olika filmer kräver olika djup av karaktärer. Inception som exempel har mycket annat i filmen som gör den intressant, spännande och intelligent, men The King's Speech är en sådan typ av film som förlitar sig på och kräver intressanta, djupa karaktärer. En annan sådan film är Rabbit Hole som jag nyligen såg och recenserade. För er som tycker att The King's Speech är fantastisk och att kemin mellan Firth och Rush är fenomenal, titta gärna på Rabbit Hole och jämför. Där målar manuset upp mycket mer detaljerade bilder av karaktärerna, hur de fungerar, vad de plågas av, finner glädje i, hur de bearbetar sorg och hur de ser på livet, kärlek, relationer osv. och dessutom spelar både Nicole Kidman och Aaron Eckhart riktigt bra. På det sättet tyckte jag att Rabbit Hole var en bättre film än The King's Speech. Jag blev mycket mer berörd och levde mig in i filmen bättre och kände sympati för huvudpersonerna. Jag brydde mig verkligen om hur de skulle gå för dem, båda två. I The King's Speech hoppades man visserligen att George skulle bli av med stamningen, men så mycket brydde man sig faktiskt inte. Så berörd blev man inte. The King's Speech hade visserligen snyggt foto och var välgjord i övrigt, men den centrala historien och hur huvudpersonerna gestaltas är ändå det viktigaste och det som bär en sådan typ av film.


SPOILERVARNING! SPOILERVARNING! Har du inte sett filmen så läs inte detta stycke! SPOILERVARNING!

Vad gäller huvudpersonens mål och utveckling tycker jag filmen brister som mest i kvalitet. Han har ett stamningsproblem från början, och när det i slutet är dags att hålla talet till nationen så lyckas han med nöd och näppe ta sig igenom materialet på ett någorlunda stapplande sätt och inget talar för att han helt har blivit av med stamningen, utan den finns där precis som förut med undantaget att han kan hantera det lite bättre än innan. Detta är en alldeles för liten utveckling. Det här är det centrala för hela filmen och då räcker det inte med att han lär sig några "knep" för att kunna ta sig igenom en text utan att stamma. Det gjorde mig riktigt schockad att det inte hade hänt mer än så från filmens början till dess slut över två timmar senare, att huvudpersonen inte hade utvecklats mer än så. Dessutom får vi ju inte veta någonting alls om hans kunskaper eller skickligheter som kung. Det hade behövts visas att han hade utvecklats och blivit en bra kung, precis som nationen behövde i den tid som rådde. Inte på något sätt visas eller antyds det ens att han skulle vara eller ha blivit en särskilt bra kung. Det enda man fick veta var att han tog det på allvar och att han såg sin uppgift som viktig, men det kan mycket väl hända att han var en totalt värdelös kung och det förstör det samlade intrycket av filmen något. Det är inte heller meningen att man ska behöva ta reda på historien själv genom att läsa historieböckerna, utan en film ska kunna "stå på sina egna ben" och ses och upplevas helt av sig själv.

SPOILERVARNING! SPOILERVARNING! SPOILERVARNING! SPOILERVARNING! SPOILERVARNING!

SPOILERVARNING SLUT!



Detta leder mig till den samlade bedömningen att filmen inte alls var så bra som många vill påskina. Allt negativt jag har skrivit kanske får er att tro att jag tyckte att filmen var dålig och kanske borde ge den ett ännu lägre betyg, men så är det alltså inte. Det är bara så att eftersom alla hävdar att den är så fantastiskt bra så blir det naturligt så att jag fokuserar på att diskutera det negativa för att förklara varför jag inte riktigt håller med, men det betyder inte att filmen inte har några kvaliteter eller att den är dålig. Det är en helt klart sevärd film som är välgjord och innehåller bra skådespelarprestationer från huvudrollsinnehavarna och berättar en intressant historia, om än tyvärr på ett inte tillräckligt intressant sätt.

Betyg: 8 av 10.

---

Regi: John Cameron Mitchell
Manus: David Lindsay-Abaire
Skådespelare: Nicole Kidman, Aaron Eckhart, Dianne Wiest
År: 2010
Längd: 91 min
Genre: Drama

imdb

Handling
Becca och Howie försöker lära sig att leva med och bearbeta sorgen efter att ha förlorat sin fyraårige son för åtta månader sedan. Filmen visar hur de i sitt dagliga liv försöker hantera förlusten acceptera verkligheten.


Recension
Det första jag tänker på efter att ha sett Rabbit Hole är hur verklig, äkta och känslosam den är och hur berörd man blir av den. Det är ett renodlat drama som utspelar sig i en vardaglig miljö men där huvudpersonerna tvingas hantera något utöver det vanliga, den hemska förlusten av sin son. För att en film av den här typen ska fungera så krävs det fantastiska skådespelare. Både Nicole Kidman och Aaron Eckhart är inget mindre än fantastiska i sina roller, kanske framförallt Eckhart som är fullkomligt lysande. Även Dianne Wiest är utmärkt i sin lite mindre roll som Becca's mor. Bortsett från fantastiskt skådespeleri så krävs det också ett välskrivet manus och bra regi. Allt detta håller bra klass och även musiken är bra och passande.

Det är svårt att på förhand förstå hur en film av den här typen ska kunna vara så bra. Den saknar i väldigt hög grad spänning och innehåller inte heller så mycket humor, även om det kanske finns ett par saker som man skrattar lite åt. Hade det inte varit för det fantastiska skådespeleriet så hade den antagligen varit väldigt tråkig och seg, men Kidman och Eckhart gör varje scen intressant och stark. Jag rekommenderar verkligen Rabbit Hole och jag tycker att det är en av årets (2010) bästa filmer. Jag är förvånad över att den inte är bland de tio som blev nominerade för bästa film.

Jag såg om Inception ikväll med en kompis som inte hade sett den än, och det gjorde att jag återigen började fundera lite över filmen. Dessutom såg jag nu att jag hade fått några kommentarer på min gamla analys som jag inte hade sett och därför heller inte svarat på.

Någon frågade vad jag tyckte om slutet, och jag tycker att slutet är bra. Jag skulle inte kunna tänka mig något annat sätt som filmen hade kunnat sluta på. Jag skulle faktiskt inte vilja ändra på något alls i hela filmen, jag tycker att varenda scen är helt perfekt. Vad gäller meningen med slutet kan jag säga att det genialiska är att det är omöjligt att (när man ser filmen första gången) inte fundera på om snurran stannar eller inte och om allt var en dröm eller inte. Men när man har sett filmen flera gånger och förstått allt lite bättre så vet man ju att det inte spelar någon roll om snurran slutar snurra eller inte. För det första säger Cobb när han förklarar vad en "totem" är för något att det är ett sätt att vara säker på att man inte är i någon annans dröm. Jag säger det en gång till; någon ANNANS dröm. Det är inte ett sätt att avgöra om man drömmer eller inte. Snurran skulle alltså mycket väl kunna stanna, men Cobb drömmer fortfarande, i SIN EGEN dröm. Därför är det egentligen ganska oväsentligt huruvida snurran kommer att stanna eller inte, men sättet filmen är gjord på är att det är det första man funderar på när eftertexterna börjar rulla, och på det sättet så lurar ju Nolan hela publiken på ett så snyggt sätt.

Inception är en fantastiskt bra action-/heistfilm om man ser den som det, men den är också så mycket mer än så. Den största belöningen med filmen är att se den flera gånger och börja förstå vad det egentligen är det handlar om. På det sättet är Inception ett fantastiskt stycke konst och en av de mest originella filmerna som någonsin har gjorts, även om de flesta inte förstår det. Nolan belönar intelligens och gör därigenom Inception till mer än "bara" en film. Han tar upplevelsen till en helt annan nivå.

En annan fantastisk aspekt med Inception är att större delen av (eller kanske hela) filmen utspelar sig i drömmar. Filmer som har gjorts där det har visat sig att en stor del av filmen var en dröm har oftast inte varit så bra för man har blivit besviken för att det inte var på riktigt - att det har förtagit känslan på något sätt. Vad Christopher Nolan gör med Inception är att säga att "det spelar ingen roll om det är en dröm eller inte, för det känns verkligt när man upplever det". Det är precis vad Cobb säger till Ariadne i filmen; "Dreams feel real while we're in them..." Det filmen visar är att oavsett om man drömmer så kan man uppleva saker som känns verkliga, och vad spelar det för roll att det var en dröm, när det kändes verkligt? Det är precis som med film i allmänhet, film är bara film, det är inte verkligt - men vad spelar det för roll? När vi ser en film så kan vi uppleva massor av känslor och faktumet att det är en film, inte verklighet, kan inte ta ifrån oss att vi faktiskt har upplevt dessa känslor.

För mig är det häftigaste med filmen att det är som om vi, publiken, delar en dröm med Christopher Nolan. Inception är vår gemensamma dröm. Den börjar mitt i en händelse (Cobb spolas upp på stranden), vilket är precis så drömmar börjar ("you always wind up right in the middle of what's going on"). Saker och ting känns verkligt/logiskt under tiden vi ser på filmen men när vi vaknar upp (filmen är slut) så märker vi att det är en hel del saker som inte riktigt "stämmer" ("...it's only when we wake up that we realize something was actually strange.") Då pratar jag om snurran som Cobb använder som totem, men som egentligen är Mal's totem, och är det inte lite konstigt att han använder någon annans totem? Går inte det emot principen? Dessutom är principen med en totem känslan av den, att man är den enda som kan känna vikten osv. t.ex. Ariadne's schackpjäs eller Arthur's tärning. När det gäller snurran så är det ju det visuella som avgör om man är i någon annans dröm eller inte, dvs. huruvida den stannar eller inte, och det visuella kan ju vem som helst se, inte bara ägaren. Jag undrar om det är meningen att det ska vara en ledtråd när Ariadne i en av sina första delade drömmar med Cobb i Paris säger; "I thought it was gonna be all about the visuals, but it's actually more about the feel of it."

Jag pratar också om när Saito kommer med sin bil och plockar upp Cobb i Mombasa. Från ingenstans är han helt plötsligt i Mombasa, och precis på den gatan där Cobb kommer springande. Jag menar också när Cobb på flygplanet släpper ned något i Fischer's vattenglas för att droga honom, något som någon av flygvärdinnorna hade kunnat göra istället med mycket mindre risk för upptäckt. Dessa saker tänker man inte på när man ser filmen (åtminstone inte första gången man ser den), men efter att filmen är slut, efter att man har "vaknat", så börjar man fundera på dessa saker. För att gå vidare i min förklaring så spelas "Non Je Ne Regrette Rien" när eftertexterna börjar närma sig sitt slut, och det är ju låten som symboliserar att det är dags att vakna upp från drömmen.

Till sist vill jag bara säga att några saker som jag skrev i min första analys tyvärr är felaktiga. Detta har jag kommit på efter att ha sett om filmen flera gånger. Bland annat att barnen inte skulle ha åldrats och att de har samma kläder på sig i slutet som i början. Detta är medvetet av Nolan, precis som med snurran, att man ska tro att det är så. Men tittar man noggrant så ser man att de inte alls har samma kläder på sig, bara snarlika kläder, och att de visst har åldrats. Det är inte ens samma skådespelare som spelar barnen i slutet och barnen under resten av filmen. Jag känner dock inte att det är någon idé att gå igenom hela den analysen noggrant och rätta till alla små felaktigheter utan den här rättelsen får vara tillräcklig.

Klicka på länken så kan ni se vilka filmer och skådespelare som har blivit nominerade i de olika kategorierna i år.

http://oscar.go.com/nominations


Oscarsgalan går av stapeln den 27 februari och för oss som lever i GMT+1 så innebär det att galan sänds natten mellan söndag och måndag, den 27-28 februari.


Några anmärkningsvärda saker med nomineringarna är att Christopher Nolan INTE blev nominerad för bästa regi för Inception, något som jag trodde skulle vara självklart. Även om jag inte trodde att han skulle vinna så trodde jag åtminstone att han skulle bli nominerad. Bästa regi går troligtvis till David Fincher för The Social Network.

Vad gäller bästa originalmanus blev Nolan nominerad, men där tror jag faktiskt att The Fighter kan plocka hem statyetten, eventuellt annars The King's Speech. Bästa manus baserat på förlaga går troligtvis till The Social Network.

Inception lyckades trots allt ändå få åtta nomineringar, men ingen för skådespeleri. Jag trodde visserligen inte att Leonardo DiCaprio skulle bli nominerad för Inception, men däremot trodde jag att han skulle bli det för Shutter Island där han spelar fantastiskt bra. Tyvärr blev han inte nominerad för den rollen heller och DiCaprio kommer alltså att fortsätta att vara världens bästa skådespelare utan en Oscar. Vad gäller Shutter Island så blev den inte nominerad som bästa film, trots att det är tio filmer som nomineras. Dessa var istället;

Black Swan
The Fighter
Inception
The Kids Are Allright
The King's Speech
127 Hours
The Social Network
Toy Story 3
True Grit
Winter's Bone

Att Toy Story 3 blir nominerad för bästa film på bekostnad av Shutter Island är helt ofattbart enligt min uppfattning. Det som är roligt i år är att det faktiskt har kommit en hel del bra filmer, och de flesta av dessa tio är faktiskt riktigt bra, även om jag inte gillade Winter's Bone speciellt mycket. (Jennifer Lawrence gjorde en riktigt bra rollprestation, som hon blev nominerad för, men filmen i sig var inte särskilt bra). Jämfört med förra året så är det stor skillnad på kvalitet när det kommer till de bästa filmerna. Förresten, jag skulle rangordna 2010 års bästa filmer enligt följande:

1. Inception
2. Shutter Island
3. The Social Network
4. The Fighter
5. Kick-Ass
6. The Town
7. 127 Hours
8. The Ghost Writer
9. Remember Me
10.Welcome to the Riley's

Dock är det fortfarande tre filmer från den övre listan som jag ännu inte har sett; The Kids Are Allright, The King's Speech och True Grit. Det är mycket möjligt att någon eller några av dessa tar sig in på min topp-10 lista och petar ut de nedersta 2-3.

Om jag skulle tippa vilken film som får pris för bästa film så skulle jag däremot satsa på The Social Network. Det är en film som kritikerna verkar älska och som jag tror att Akademien kommer att älska också. Jag förväntar mig att den vinner de flesta av de tunga kategorierna.

Jag tror att Christian Bale kommer att få sin första Oscar för sin fantastiska insats i The Fighter och jag tror att Colin Firth kommer att få för bästa manliga huvudroll. Bästa kvinnliga huvudroll går troligtvis till Annette Bening eller Natalie Portman, kanske Jennifer Lawrence, jag är ganska osäker på den här kategorin men nån av dessa tre kommer med stor sannolikhet vinna. Bästa kvinnliga biroll blir troligtvis Melissa Leo för The Fighter, även om Amy Adams också var riktigt bra i samma film.

Bästa animerade film bör inte kunna bli någon annan än Toy Story 3. Art Direction; Alice in Wonderland eller Inception. Best cinematography; Inception. Best visual effects; Inception. Vad gäller bästa musik är det väldigt svårt. Inception har blivit nominerad och jag tycker den förtjänar det priset men är ändå lite osäker på om den verkligen kommer att få det. Vad gäller övriga kategorier är jag ganska osäker.

Nedräkningen är igång, lite drygt en månad kvar. Har ni inte sett de tio filmerna som blivit nominerade för bästa film så är det en bra idé att ha gjort det innan galan, om man nu tänker titta på den.

Betyg: 6 av 10.

---

Regi: Florian Henckel von Donnersmarck
Manus: Florian Henckel von Donnersmarck, Christopher McQuarrie och Julian Fellowes
Skådespelare: Johnny Depp, Angelina Jolie och Paul Bettany
År: 2010
Längd: 103 min
Genre: Thriller/Drama/Action

imdb


Handling
Frank (Depp) är en turist i Italien vars vägar korsas med en mystisk kvinna vid namn Elise (Jolie).

Jag tror att desto mindre man vet om filmen innan man ser den desto bättre blir den, så jag säger inte mer än så.

Recension
Florian Henckel von Donnersmarck har tidigare gjort bl.a. Das Leben Der Anderen, som var en väldigt omtyckt film hos kritikerna. Vad gäller The Tourist så märker man dock att det inte ligger lika mycket ansträngning bakom projektet. Både regissör, manusförfattare och huvudrollsinnehavarna blev utbytta flera gånger innan filmningen påbörjades. På det sättet känns det som ett halvdant jobb. Vet man detta så gör ju det självklart att man har lite lägre förväntningar på filmen än annars. Depp och Jolie skapar lätt förväntningar, inte bara för att de är två megastjärnor, utan även för att de faktiskt är riktigt duktiga skådespelare.

Jag hade som sagt trots detta inga större förväntningar på filmen. Jag förväntade mig en någorlunda underhållande film och det var ungefär det jag fick. Filmen blev faktiskt aldrig tråkig utan lyckades hålla intresset uppe genom sina 103 minuter. Det var ganska lite action utan mer åt thriller-hållet. Dessutom fanns det en del humor att finna och man skrattade faktiskt en hel del under filmen. Det är inte bland de bästa filmerna jag sett under året, men en godkänd film om man vill underhållas i ett par timmar.

Betyg: 1 av 10.

---

Regi: Shane Van Dyke
Manus: Shane Van Dyke
Skådespelare: Shane Van Dyke, Marie Westbrook och Bruce Davison
År: 2010
Längd: 90 min
Genre: Äventyr

imdb


Handling
100 år efter Titanics jungfrufärd åker en lyxkryssare döpt till Titanic 2 iväg på en resa som kommer att påminna om originalets.

Recension
Jag såg den här filmen efter en rekommendation av en vän. Det var inte så att jag trodde att den skulle vara bra, och det försökte inte min vän intala mig heller. Det var snarare så att han tyckte att jag skulle se den just för att den är så fruktansvärt dålig. Då och då stöter man på en film som är så dålig så att det blir roligt. Man skrattar och tycker att den är underhållande på något konstigt vis eftersom den är så dålig så att det nästan slår runt och den blir bra istället. Detta stämde för de första tio minuterna av Titanic II. Den första scenen är obetalbar, om ni inte orkar se hela filmen (vilket är fullt förståeligt) så se åtminstone den första scenen. En kille försöker surfa på en "tsunami-våg" som snarare är en liten mini-våg och sen sträcker han upp handen i luften i någon form av segergest efteråt. Detta fick mig att skratta ordentligt. Tyvärr höll det inte i sig utan efter den första scenen så är filmen fruktansvärt tråkig, dåligt gjord och totalt ointressant. Skådespeleriet är bland det sämsta jag sett i en film någonsin. Ingenting fungerar med filmen, den är rörig, dåligt klippt och man hänger knappt med på vad som händer.

Jag skulle vilja gå så långt som att säga att Titanic II är den sämsta filmen som någonsin har gjorts, och regissören/manusförfattaren/skådespelaren Shane Van Dyke kan mycket väl vara den sämsta filmskaparen genom tiderna. Det är nästan en prestation att lyckas göra en såhär dålig film med de resurser han haft att tillgå. Att ens komma på idén att göra en uppföljare till Titanic är också helt oförståeligt, trots att man borde kunna räkna med att några kommer att gå och se den enbart för att de gillade Titanic. Jämfört med Shane Van Dyke framstår Edward D. Wood Jr. som ett riktigt geni inom filmskapande.

Betyg: 8 av 10.

---

Regi: David O. Russel
Manus: Scott Silver, Paul Tamasy och Eric Johnson
Skådespelare: Mark Wahlberg, Christian Bale och Amy Adams
År: 2010
Längd: 115 min
Genre: Drama/Biografi

imdb


Handling
The Fighter är en sann historia baserad på Mickey Ward's liv. Mark Wahlberg spelar Ward, en boxare som försöker lyckas och göra karriär samtidigt som han försöker balansera sin relation till familjen och sin flickvän.

Recension
Det gjorts en hel del boxningsfilmer förut, och många är bra, t.ex: Rocky, Raging Bull, Hurricane, Cinderella Man och Million Dollar Baby. Vad har då The Fighter som gör att den är värd att se? Ett välskrivet manus, en duktig regissör och fantastiskt skådespeleri. Det är en fantastisk historia som beskrivs i filmen, en historia som man rycks med i och berörs av. Att den är sann gör bara saken bättre. Wahlberg är så bra som han kan vara, men det är Bale som skiner i The Fighter. Han gör en av sitt livs bästa roller (antagligen den bästa bortsett från American Psycho) och han kommer troligtvis få sin första oscarsnominering på söndag när nomineringarna tillkännagivs. Även Amy Adams spelar förvånansvärt bra och gör antagligen den bästa rollprestationen jag har sett från henne.

The Fighter är en så bra film mycket pga. att den handlar om så mycket mer än bara boxning, precis som The Social Network handlar om så mycket mer än bara Facebook. Mickey Ward's relationer till sin bror, Dick Eklund, till sin mor, far, systrar och manager beskrivs på ett väldigt trovärdigt sätt. Man får verkligen en inblick i hur hans liv såg ut och vilka sorts beslut han var tvungen att fatta. På det hela taget en välgjord, underhållande film som garanterar en filmupplevelse utöver det vanliga.

Betyg: 7.5 av 10

---

Regi: Danny Boyle
Manus: Danny Boyle och Simon Beaufoy
Skådespelare: James Franco
År: 2010
Längd: 94 min
Genre: Drama, äventyr, biografi


Handling
En sann historia om Aron Ralston, som var ute och klättrade i berg när han råkar ut för en olycka som gör att han fastar mellan en sten och en bergvägg med sin högra arm utan att kunna ta sig loss. Han är ensam, utan mobiltelefon och med väldigt begränsade mat- och vattenresurser. 

Recension
Danny Boyle (som senast gjorde Slumdog Millionaire) har regisserat och skrivit manus till 127 Hours som är baserad på boken "Between a Rock and a Hard Place" av Aron Ralston. Det är en fantastisk historia som Danny Boyle har regisserat på ett utmärkt sätt, men 127 Hours är ändå en enmansshow. Det är James Franco som gör filmen bra och utan honom hade den kunnat bli hur dålig som helst, trots en fantastisk historia och ett bra manus.

Större delen av filmen består av James Franco i bild, pratandes med sig själv. För att en sådan typ av film behövs en utmärkt skådespelare i huvudrollen. Det får mig att tänka på filmen Cast Away (2000). Då tänkte man också "hur kan den här filmen vara bra, när det bara är Tom Hanks på en ö ensam i två timmar?", men jag tycker att Cast Away är riktigt bra. Anledningen till det är just Tom Hanks, en fantastisk duktig skådespelare som klarar av att bära upp en hel film. På förhand så kändes det kanske inte riktigt som om James Franco var rätt man för det jobbet, att han var en skådespelare i den klassen. Han bevisar i 127 Hours att han är det och han höjs ett par snäpp i min bok genom den här filmen. Franco är fantastiskt duktig och tack vare honom lever man sig verkligen in i filmen och rycks med för allt känns så otroligt äkta. Stundtals blir filmen lite småseg, men på det hela taget mycket mer underhållande än vad man kan tro. Tyvärr känns det ändå lite synd att inte några av de andra karaktärerna i filmen får lite mer plats. Hur bra Franco än är så skulle det varit intressant att få följa historien ifrån flera olika håll, t.ex. få se vad hans familj och vänner gjorde under tiden och se hur annorlunda deras liv var dessa dygn, utan någon vetskap av vad som hade hänt Aron.

127 Hours är en film som berör och som på ett starkt sätt visar hur mycket människan är kapabel till och vad livsviljan kan åstadkomma och övervinna.

Betyg: 8 av 10.

---

Regi: Ben Affleck
Manus: Peter Craig, Ben Affleck och Aaron Stockard
Skådespelare: Ben Affleck, Jeremy Rhenner, Rebecca Hall, Blake Lively, John Hamm, Pete Postlewaithe, Chris Cooper
År: 2010
Längd: 125 min
Genre: Action/Drama/Thriller


Handling
Doug MacRay (Affleck) är en bankrånare från Boston som stöter på en del problem när han blir involverad med en chef på en bank hans team precis har rånat. Han beslutar sig för att försöka ta sig ifrån det liv han lever, men det inbegriper att lämna sin bästa vän och sin hemstad.

Recension
Ben Affleck fick sitt stora genombrott när han tillsammans med Matt Damon fick en Oscar för att ha skrivit manuset till filmen Good Will Hunting (1997). Sedan dess kan man säga att det har gått bättre för Matt Damon med succéer som Saving Private Ryan (1998), Rounders (1998), Ocean's Eleven (2001), The Bourne Identity (2002) och The Departed (2006) på meritlistan. Afflecks skådespelarkarriär har inte gått lika bra med bottennappar som Gigli (2003), Jersey Girl (2004) och Man About Town (2006).

En vändning i hans karriär kom dock när han för tre år sedan regisserade Gone, Baby, Gone (2007), baserad på en roman av Dennis Lehane (som även skrivit romanen Shutter Island, som filmen med samma namn bygger på), med filmmanus skrivet av Ben Affleck och Aaron Stockard och med Bens bror, Casey Affleck, i huvudrollen. Med Gone, Baby, Gone märkte man att Ben Affleck hade hittat hem. Enligt mig så är hans talanger som regissör och manusförfattare mycket större än hans talang som skådespelare, även om han faktiskt är en hyfsad skådespelare också. Det var kul att se att det gick bra för honom och nu, tre år senare, är han alltså åter aktuell som regissör och manusförfattare till den nya filmen The Town. Den här gången spelar han även huvudrollen själv, och han lyckades verkligen leverera på alla sätt. Afflecks skådespeleri är faktiskt mycket bättre än vanligt, jag skulle vilja gå så långt som att säga att det är hans bästa rollprestation hittills. Fast det är Jeremy Rhenner som sticker ut och verkligen gör ett avtryck. Han var bra i The Hurt Locker förra året, som han blev oscarsnominerad för, men jag tycker han är ännu bättre i The Town. Nu förstår jag verkligen hans storhet som skådespelare. Han stjäl showen lite i The Town kan man säga, och jag skulle inte bli förvånad om han får ytterligare en oscarsnominering. Han är helt enkelt bäst i filmen, men alla skådespelarna är förhållandevis bra.

Vidare så är manuset också bra, en spännande story med välskrivna dialoger. The Town är underhållning från start till slut och är dessutom något mer än bara en vanlig action- eller heistfilm. Den är även ett form av drama och dröjer sig kvar längre i minnet än bara samma kväll man såg den. Den är också förhållandevis oförutsebar mot vad man skulle kunna tro om en film av den här typen. The Town påminner lite om Heat (1995) och är på det sättet inte helt originell, men ändå antagligen den bästa filmen i den här genren som har kommit sedan just Heat.

Betyg: 7.5 av 10.

---

Regi: Jake Scott
Manus: Ken Hixon
Skådespelare: James Gandolfini, Kristen Stewart, Melissa Leo
År: 2010
Längd: 110 min
Genre: Drama


Handling
Doug och Lois Riley är ett gift par som mist sin dotter i en tragisk bilolycka, vilket har satt sina spår i deras relation. När Doug åker på en affärsresa till New Orleans träffar han den unga strippan Mallory. Han får faderskänslor för henne för att hon påminner honom om hans avlidna dotter.

Recension
Jag såg Welcome to the Rileys ikväll på Stockholms filmfestival. Det är en film som jag har sett fram emot länge. En stor anledning till detta är att jag tycker att Kristen Stewart är en duktig och intressant skådespelerska, och jag ville se hur hon skulle vara i en sådan här roll. Dessutom gillar jag James Gandolfini också, och framförallt kombinationen av dessa två skådespelare i en sådan här typ av film gjorde mig intresserad.

Så vad tyckte jag om filmen? Jag tyckte att den var riktigt bra faktiskt. Den är inte fulländad och stundtals är den lite seg. Det händer inte alltid så mycket utan filmen har ett lugnt tempo, men för de som uppskattar ett bra och gripande drama skulle jag absolut rekommendera den. Skådespeleriet är riktigt bra av både Stewart, Gandolfini och Leo. Det är kul att se att Kristen Stewart kan briljera i den här typen av roll och hon är verkligen mycket bättre än i Twilight-filmerna. Jag ser fram emot att se mer av henne i framtiden.

Manuset är välskrivet och bra, karaktärerna är intressanta och dialogerna känns väldigt genuina. Det som saknas är kanske lite mer spänning, men jag tror inte att det är meningen att den ska vara så, utan den ska ha just det här lugna tempot. Welcome to the Rileys är en stillsam och meningsfull film som är en fröjd att se mellan alla överdrivna, explosionsfyllda actionfilmer och dåliga komedier med värdelösa skådespelarinsatser.

Betyg: 6 av 10.

---

Regi: Tony Scott
Manus: Mark Bomback
Skådespelare: Denzel Washington, Chris Pine, Rosario Dawson,