nickomfilm

Genre: Komedi


Handling
Aaron Green (Hill) är en vanlig anställd på ett skivbolag tills han en dag får uppdraget att åka till England och hämta rockstjärnan Aldous Snow (Brand) till L.A. där han ska ha en konsert på "The Greek". Detta visar sig bli svårare än väntat då Snow är helt okontrollerbar och Green har till råga på allt endast 72 timmar på sig innan konserten ska börja.

Recension
Get Him to the Greek är en spin-off från komedin Forgetting Sarah Marshall (2008). Det betyder alltså att de har tagit en (eller flera) karaktärer från originalfilmen, i det här fallet är det rockstjärnan Aldous Snow, och sedan gjort en ny film med honom i fokus. Det är alltså inte en uppföljare och man behöver därför inte ha sett Forgetting Sarah Marshall innan man ser den här, även om det kan vara kul att ha gjort.

Det jag tänkte mest på när jag såg Get Him to the Greek var hur originell den var. Den påminde i princip inte om någon annan komedi, eller någon annan film överhuvudtaget. Det är alltid positivt med originalitet, men det är ingen garanti för framgång. Jag måste dock säga att jag verkligen gillade den här filmen. Den var konstant rolig och jag skrattade högt många, många gånger. Det fanns både humor men även olika budskap om kärlek och vänskap och den blev åtminstone lite djupare än alla andra vanliga komedier som man skrattar åt men sedan glömmer bort ganska snabbt. Get Him to the Greek kommer jag att vilja se om, så mycket kan jag säga.

Betyg: 7.5 av 10.

---

Regi: Anton Corbijn

Manus: Rowan Joffe
Skådespelare: George Clooney, Violante Placido, Thekla Reuten

År: 2010

Längd: 1 h 45 m

Genre: Drama, Thriller


Handling
Clooney spelar Jack, en lönnmördare som gömmer sig i Italien inför ett sista uppdrag innan han pensioneras. Han är erfaren och duktig på det han gör. En av reglerna är att han inte ska skaffa några vänner, men det är en regel som verkar bli svår att hålla. Hans uppdrag kompliceras genom några olika omständigheter.

Recension
Först och främst måste nämnas att The American inte är en actionfilm, utan snarare ett drama med ett inslag av thriller. Det är nog inte en film som passar alla, men jag gillade den. Tempot är ganska långsamt. Det händer kanske inte så mycket hela tiden, men filmen lyckas väldigt väl fånga en känsla och bevara den under hela filmen. Det är lätt att leva sig in i filmen och man tar gärna Clooney's karaktär till sig och bryr sig om vad som händer med honom. Jag tycker kanske inte att George Clooney är en så fantastiskt bra skådespelare egentligen, men han har otroligt mycket karisma och utstrålning. I The American är han däremot väldigt lågmäld men det vägs upp av att hans skådespeleri är bättre än vanligt. Violante Placido har jag inte sett förut, men hon imponerade i rollen som Clara. Fotot var väldigt snyggt och på det hela taget en bra och helt klart sevärd film. Lite annorlunda som sagt, men på ett sätt som jag fann intressant. Om man uppskattar den för vad den är så ser man att det långsamma tempot faller på plats och den är bara precis vad den ska vara, ett original.

---

Regi: Robert Luketic

Manus: Bob DeRosa och Ted Griffin

Skådespelare: Ashton Kutcher, Katherine Heigl, Tom Sellek m.fl.

År: 2010

Längd: 1 h 33 m

Genre: Romantisk actionkomedi

Spencer (Kutcher) har som yrke att mörda människor. Det trivs han med, tills han en dag träffar Jen (Heigl) i Nice. De blir genast kära, gifter sig och Spencer hoppar av sin yrkesbana och skaffar ett mer normalt jobb. Allt är frid och fröjd ända tills det plötsligt är någon eller några som är ute efter att döda Spencer, och han tvingas ducka för kulor samtidigt som han måste skydda sin fru och försöka lista ut vad det egentligen är som händer.

Var ska jag börja? Det känns passande att börja med någon form av beröm - men det finns ingenting att berömma med den här filmen. Actionscenerna är varken coola eller nyskapande. Skådespeleriet är inte speciellt bra (kanske inte dåligt men inte heller bra). Dialogerna är ganska tråkiga. Det finns inte någon vidare karaktärsutveckling, man lär i princip aldrig känna karaktärerna riktigt och bryr sig därför inte heller så mycket om hur det går för dem. Själva storyn är överhuvudtaget ointressant. I teorin är det en bra idé, men i praktiken så fungerar det inte riktigt. Åtminstone inte med de manusförfattare, skådespelare och den regissör som har arbetat med den här filmen. Jag gillar Ashton Kutcher och tycker att hans skådespeleri är lite underskattat, han är t ex väldigt bra i The Guardian (2006), men i Killers gör han inte någon vidare rollprestation. Katherine Heigl däremot har jag aldrig gillat speciellt mycket. Jag tycker hon är otroligt alldaglig, tråkig och ointressant. Kanske hade Killers kunnat bli bra om den haft andra skådespelare i huvudrollerna, några med lite bättre kemi. Men tyvärr blir det en stor besvikelse och jag skulle inte rekommendera någon att se den här filmen.

Manus: Dave Callahan och Sylvester Stallone

Manus: Michael Arndt
Skådespelare: (röster) Tom Hanks, Tim Allen, Joan Cusack, Ned Beatty, Don Rickles och Michael Keaton m.fl.

Jag har nu hunnit se Inception två gånger och det är verkligen en film som kan ses om och om igen. Även om den är otroligt underhållande första gången men ser den och bra på ett annat sätt, genom att man inte vet vad som ska hända och överraskningsmomentet finns kvar så är den lika bra andra (och antagligen tredje och fjärde) gången man ser den, men på ett annat sätt. Detta är inte oväntat av Christopher Nolan som tidigare gjort intelligenta filmer som Memento (2000) och The Prestige (2006). Det är just det intelligenta med filmen som gör den till mer än en vanlig action/sci-fi. Det finns så många nivåer på hur man kan förstå filmen och vad den innebär så att det är helt otroligt. Självklart har Nolan gjort filmen så att det är svårt att veta exakt vad allt egentligen betyder just för att det ska diskuteras och analyseras så oerhört mycket. Det finns ett antal olika teorier och analyser på nätet i olika forum, recensioner och liknande. Jag tänkte diskutera några olika teorier för de som är intresserade. Obs. att detta kommer att innehålla spoilers, så har ni inte redan sett filmen så sluta läsa nu.


SPOILERVARNING.


Teori 1

Allt är som det verkar, i den meningen att det som man tror är verkligt är verkligt, första drömnivån är första drömnivån osv. Det betyder att allt har ägt rum, de har gjort inception på Robert Fischer Jr. och när Cobb vaknar på flygplanet på slutet så har han precis återvänt från Limbon där han hämtade Saito. Anledningen till varför det inte finns några "tuber" eller utrustning på planet, som det brukar göra när man vaknar efter en delad dröm är för att man ser allt ur Cobb's perspektiv och han vaknade ju mycket senare än de andra eftersom han begav sig ned i limbon för att hämta Saito. Alla andra var redan vakna och därför var utrustningen borttagen eller någonting i den stilen. Flygresan tog tio timmar och när Cobb vaknar så ska de strax landa, det är för att han har varit borta i limbo så länge, den tiden motsvarar nästan tio timmar i verkligheten. De andra var inte borta lika länge, de var endast i första (Yusuy), andra, (Arthur) respektive tredje drömnivån (Fischer, Saito och Eames), Ariadne var nere i limbon ett kort tag. Detta betyder att alla andra vaknade tidigare än Cobb.

Anledningen till att Saito ringer telefonsamtalet är för att han lovade att göra det oavsett om inception fungerade eller inte, så länge som Cobb försökte. Om man är borta i limbo för länge så glömmer man till slut bort vad som är verkligt och vad som inte är det. Om man vaknar upp i det tillståndet så förvandlas hjärnan till "scrambled eggs", som Eames kallade det. Det betyder att man inte kommer att komma ihåg någonting om vem man var innan och om Saito skulle vakna upp från limbon utan att veta att han var i limbo så skulle han inte komma ihåg vad han lovat Cobb. Anledningen till att han kommer ihåg det är att när han träffar Cobb i limbon, det som filmen börjar med och kommer tillbaka till i slutet, så påminner både Cobb och Saito varandra om vilka de är och om att de är i limbo. Det betyder att de inser att den världen de då lever i inte är verklig och att de kan vakna upp utan att ha "scrambled eggs" som hjärna.

Alltså är det verklighet när Cobb vaknar upp på planet, går genom passkontrollen och åker hem och träffar sina barn och sin svärfar. Att snurran på borden fortsätter snurra skulle visserligen kunna betyda att det fortfarande är en dröm, men man ser att den vobblar till och alltså troligtvis kommer att stanna. Dessutom så kan man hävda att det inte spelar någon roll om den stannar eller inte eftersom det inte är Cobb's totem egentligen, utan hans avlidna frus. Däremot kan man hävda att Cobb's egen totem egentligen är hans vigselring, som han har på sig i sina drömmar men inte i verkligheten. Att han ser barnens ansikten torde också tyda på att det är verklighet eftersom hans undermedvetnas projiceringar av dem har varit precis likadana i alla drömmar, nämligen att han inte har sett deras ansikten. Varför skulle han då helt plötsligt kunna göra det nu om det var en dröm?


Teori 2

Cobb befinner sig i limbo under hela filmen. Det som man tror är verkligt enligt teori 1 är fortfarande en dröm, dvs. allt är ännu djupare ner i drömmarna än vad man tror. Nivå 1 är egentligen nivå 2, nivå 2 är egentligen nivå 3 osv. Vad som stödjer denna teori är bl.a. en del konstiga kommentarer som inte riktigt passar in i filmens övriga handling. T.ex. så säger Miles till Cobb "Come back to reality" och när Cobb är nere i "The Opium dent" dit folk kommer för att drömma tillsammans så säger någon till Cobb "They come here to wake up, you of all people should know". Vad är det för kommentar? Varför skulle någon säga så till honom? Det känns som ledtrådar till att Cobb inte är i verkligheten, utan är borta i limbo. Dessutom när Cobb är i Mombasa, vilket enligt teori 1 är verkligt, blir han jagad och flyr i en trång passage som verkar bli trängre och trängre och det ser snarast ut som att han är i en dröm. Dessutom är det konstigt att Cobb's barn har på sig precis samma kläder när han kommer hem på slutet och träffar dem, vilket ska vara verkligt enligt teori 1, som de har haft i alla hans drömmar. De har inte heller åldrats någonting sedan han åkte, utan ser ut att vara i precis samma ålder. Detta är väldigt konstigt eftersom Cobb ska ha varit borta från dem en väldigt lång tid. När Mal tar livet av sig och hoppar från kanten på husbyggnaden, detta är ju verkligt enligt teori 1, hur kommer hon över gatan till huset mitt emot? Självklart kan hon ha förstört rummet dit Cobb senare anländer och sedan gått ut från huset, över gatan och upp i huset mitt emot och hyrt ett rum där också men det känns lite långsökt. De har varit i samma hotellrum varje gång de firat sin årsdag, och den här gången har hon stökat ned i rummet och sen gått ut genom fönstret. Det är så det framstår, och då är det ganska skumt att hon sitter på kanten till huset mittemot. Det är en sådan sak som man inte tänker så mycket på direkt, men efter ett tag börjar man fundera och kommer på att det är helt ologiskt. "Dreams feel real while we're in them, it's only when we wake up that we realize something was actually strange". Detta citat känns som lite av nyckeln till filmen.


Teori 3

Allt fram tills att Cobb vaknar upp i flygplanet på slutet är en dröm. Cobb har varit borta från sina barn en längre tid och är på väg hem. Under flygturen har han somnat och drömt hela filmen fram till den punkten. Det innebär att det i "verkligheten" inte finns någon möjlighet att gå in i allas drömmar och Cobb känner inte några av människorna på planet. Det är endast främlingar som suttit bredvid honom och som han därför har drömt om, undermedvetet. Denna teori kan styrkas av att ingen av Cobb, Saito, Arthur, Eames, Ariadne eller Yusuf säger någonting till varandra efter att Cobb vaknat upp. Det enda som motsäger denna teori är att alla tittar på Cobb, både på flygplanet och sedan på flygplatsen vid passkontrollen. Det kan emellertid ha varit så att Cobb vaknat upp efter en lång, konstig dröm och tänkt "Vad drömde jag egentligen? Det där var riktigt skumt!" och tittat sig omkring på planet, kanske känt igen människorna från sin dröm. De andra har endast besvarat hans blickar, vilket inte är så konstigt egentligen. Att Saito ringer ett telefonsamtal behöver ju egentligen inte innebära att han ringer för att klara upp Cobb's problem, utan det kan faktiskt vara så att han också nyligen vaknat, insett att det snart är dags att landa och endast ringer ett vanligt telefonsamtal för att underrätta en fru, vän, chaufför eller liknande om att han snart ska landa. Att Cobb sedan kommer igenom passkontrollen är ju inte så konstigt för om allt endast var en dröm så innebär det ju att han inte varit efterlyst i USA. Att han ser lite nervös ut i passkontrollen kan egentligen betyda att han fortfarande tänker på den konstiga drömmen han precis haft och är lite konfunderad. Att Robert Fischer Jr. Tittar lite konstigt på Cobb på flygplatsen behöver faktiskt inte betyda något annat än att han kände igen honom från flygplanet. Alltså är allt från att han vaknar på flygplanet och åker hem till sina barn verkligt och allt dessförinnan en dröm. Då kan man fråga sig hur det är med snurran på slutet, men eftersom den vobblar till kan man utgå ifrån att den stannar. (Egentligen spelar det ju ingen roll om den stannar eller inte eftersom allt med totem och liknande bara var en del av hans dröm och inte existerar i verkligheten, däremot skulle det vara konstigt om det i verkligheten fanns en snurra som kunde snurra i all oändlighet, så därför får man utgå ifrån att den stannar efter ett tag. Det kan också vara av den här anledningen som Cobb inte bryr sig om att stanna och se om snurran stannar, eftersom det inte finns något som heter totem, det var bara en snurra som han hade i fickan och snurrade på bordet när han kom hem och han "vet" att den kommer att stanna eftersom en snurra stannar, det är så det fungerar i verkligheten.)


Teori 4

Inception är en film om att göra film. Denna "teori" behöver egentligen inte motsäga någon av de andra teorierna, men är ändå ganska intressant och kan vara värd att ta upp. I denna analogi så utgör Cobb regissören. Han är fantasifull, initiativrik och ledaren som bestämmer hur allt ska gå till. Arthur är producenten som hela tiden är med och övervakar allt och ser till att det går rätt till. Ariadne är manusförfattaren, hon skapar drömmarna och utformar bakgrunden och förutsättningarna. Eames är skådespelaren, som kan spela olika roller (han personifierar Browning i en av drömmarna). Yusuf är teknikern och Saito är filmbolagets chef.

Christopher Nolan är en filmskapare som både skriver manus, regisserar och producerar sina filmer. Han måste ha full kontroll över hela filmskapandet och det är en av kvaliteterna som jag gillar hos honom. Därigenom återspeglar i viss mån både Arthur, Ariadne och Cobb en del av honom själv, men han är personifierad genom Cobb. Leo spelar huvudpersonen som man får följa genom hela filmen, man får se hela filmskapandeprocessen från Nolans eget perspektiv. Mal är frestelsen, passionen och inspirationen, men han kan inte låta henne ta över helt. För att lyckas med sitt mästerverk så måste han välja om filmen är för honom själv och hans passion eller för publiken - Robert Fischer Jr. Han måste alltså välja mellan Mal och Fischer. "Fischer is real" säger Ariadne, "Mal is just a projection". Mal är bara en vision, det är publiken (Fischer) som är verklig och det är för dem han måste göra filmen. Cobb vill genom hela filmen "komma hem". Att komma hem innebär att slutföra sitt mål, den perfekta filmen, och hans barn som man får se genom filmen, de är visionen om den perfekta filmen. Det är därför de alltid har samma kläder och ser likadana ut, visionen är alltid den samma. Dock får han inte se deras ansikten förrän han "hittar hem". Notera likheten i utseende mellan Leonardo DiCaprio och Christopher Nolan, som han enligt denna teori spelar. Om man har hela detta synsätt i tankarna när man ser filmen så märker man att det verkligen passar in. När Cobb pratar med Saito i början av filmen och frågar "How do I know you can deliver?" "You don't. But I can" svarar Saito och det kan tolkas som regissören som ber om full artistisk frihet i arbetet med filmen och han vet inte om filmbolagschefen kan leverera, men får helt enkelt lita på honom, att han med hans hjälp kan "hitta hem", dvs. göra den perfekta filmen.

En annan intressant tanke som också har med detta att göra är att hjärnan arbetar snabbare i drömtillstånd så att fem minuter i verkligheten är en timme i drömmen. På samma sätt har Christopher Nolan arbetat med filmen under en lång tid, hans dröm, men när vi ser filmen så är den slut på två och en halv timme.


Teori 5

Inception är publikens dröm. Hela filmen är en dröm för oss som publik. Den börjar mitt i en händelse, Cobb ligger på stranden när några män kommer fram och omhändertar honom. "You never remember the beginning of a dream do you? You always wind up right in the middle of what's going on." För oss börjar filmen mitt i händelserna, ungefär som att det vore en dröm - vi vet inte hur Cobb kom till stranden eller var han är någonstans, han bara är där. Det viktigaste för mig som gör att den här teorin stämmer så bra är återigen det här citatet: "Dreams feel real while we're in them, it's only when we wake up that we realize something was actually strange". När vi ser filmen (vår dröm) så känns det verkligt i det hänseendet att allt verkar logiskt och "stämma" enligt det jag kallar för teori 1. Men efter filmen (när vi vaknar) så inser vi att det var en massa saker som var konstiga och inte riktigt stämmer överens med allt annat.

- Barnen har samma kläder och har inte åldrats när Cobb återvänder på slutet
- Mal lyckas på något konstigt sätt komma över till andra sidan gatan när hon sitter på huskanten och ska hoppa
- Den trånga gången i Mombasa verkar vara en del av en dröm trots att det "ska" vara verklighet
- Snurran stannar när Saito snurrar den i början av filmen

Dessutom så spelas Edith Piaf's "Non, Je Ne Regrette Rien" när eftertexterna rullar, och det är låten som spelas när det är dags för en "kick" och någon ska vakna upp. Detta kan tolkas som att publiken nu ska vakna upp från sin dröm.


Teori 6

Miles har skapat hela drömvärlden som Cobb lever i, och det är Cobb som är det verkliga objektet för Inception. Cobb är borta i limbo under hela filmen, precis som enligt teori 2, men det finns ytterligare en twist på den här teorin. Cobb befinner sig hela tiden i Limbo men han tror att hans värld är verklig. För att kunna vakna upp utan att hjärnan förvandlas till "scrambled eggs" så måste han först inse att hans värld inte är verklig. Det ska Miles och hans team lyckas göra genom Inception på Cobb. Allt är bara ett spel för att få Cobb att inse att hans värld inte är verklig och att han måste vakna upp. Det är Ariadne som ska leda honom ut genom denna labyrinth, precis som hon gör i den grekiska mytologin med sin röda tråd. Detta gör hon på uppdrag av Miles, som är hjärnan bakom hela operationen. Ariadnes far hette i den grekiska mytoligin Minos, och det måste vara tänkt av Nolan att man ska göra den kopplingen - Miles är Minos.

Det är också genom citatet "Dreams feel real while we're in them, it's only when we wake up that we realize something was actually strange" som Cobb inte inser att han drömmer för saker som att Mal sitter på andra sidan gatan när hon ska hoppa, den trånga passagen i Mombasa och att hans barn har likadana kläder på sig osv. känns verkliga för honom eftersom han drömmer. Det är inte förrän han vaknar han inser att det är något som inte stämmer, och han har ännu inte vaknat.

Denna teori är i princip samma som teori 2, men med skillnaden att det är Miles som är hjärnan bakom allt och att Cobb är objektet för Inception.


Övrigt

Det finns också några andra intressanta saker med filmen som kan vara värda att känna till. Ariadne är namnet på den person som i grekisk mytologi hjälpte guden Theseus ut genom labyrinten efter att han slagits mot minotauren. Hon ledde honom ut genom ett rött snöre gjort av garn eller något liknande. På sätt och vis är det vad Ariadne gör i Inception, hon försöker leda Cobb på rätt väg. Dessutom så har hon ofta röda kläder på sig i filmen. Cobb's avlidna fru, Mal, har också fått sitt namn av en anledning. Mal betyder dåligt på spanska och har liknande innebörder på portugisiska, italienska och även franska. Mal's far i filmen, Miles, kan möjligen ha någonting att göra med Ariadne's far i den grekiska mytologin, Minos. Cobb har samma namn som en av huvudpersonerna (som också var en tjuv, vilket Cobb i viss mening är i Inception) i Nolan's första film - Following. Jag är säker på att de andra namnen på karaktärerna betyder någonting men det har jag inte kommit på ännu.

Avslutningsvis kan jag säga att det finns många olika teorier om vad som "egentligen" händer i filmen, och jag vet inte ens om det går att veta helt säkert. På något sätt så har Nolan gjort inception på publiken. Vi har fått någon idé om någonting planterat i vår hjärna och helt säkert är att vi kommer att fortsätta diskutera filmen en lång tid framöver. Hursomhelst så är det ett fantastiskt mästerverk av vår tids mest geniale filmskapare - Christopher Nolan.

Mina höga förväntningar berodde även på den fantastiska

roll-listan bestående av massor av kända namn och

framförallt av att det är Leonardo DiCaprio, som är

min absoluta favoritskådespelare, som spelar huvudrollen.

Dessutom var trailern till Inception troligtvis den

bästa trailern som någonsin har gjorts. Med alla dessa

enorma förväntningar i bagaget var jag ganska orolig

att jag skulle bli ordentligt besviken och jag försökte,

hur svårt det än var, att dra ner mina förväntningar

och intala mig själv att den säkert kommer att vara

bra men kanske inte så mycket mer än det. Sedan kollade

jag på imdb innan jag skulle se filmen och såg att den

bara några dagar efter premiären i USA hade tagit sig

upp till en tredjeplats på top 250. Då var det verkligen

svårt att inte förvänta sig ett mästerverk.

Trots alla dessa abnorma förväntningar så blev jag

inte besviken överhuvudtaget, och det kändes riktigt kul.

Filmen var i princip så bra som jag hade förväntat mig.

Inte den bästa filmen genom tiderna, men ändå en riktigt

bra film med massor av spänning och underhållning från

början till slut. Det jag gillade mest med filmen är att

man tvingas fokusera och hålla koncentrationen uppe

under hela filmen för att hänga med ordentligt på vad

som händer. Vissa tycker att det är jobbigt, men

personligen så tycker jag inte att det finns något

bättre än en film som utmanar en intellektuellt.

För mig är det en stor del av vad filmkonst handlar

om, att få biobesökaren att tänka efter och att

överraska honom. Det gjorde verkligen den här filmen.

Denna fångade tag i min, höll mitt intresse uppe från

början till slut och har fått mig att fundera en hel

del även efter filmens slut.

För att gå in lite mer på djupet i recensionen om filmen

måste jag först och främst säga att skådespelarinsatserna

är riktigt bra. I princip alla gör ett fantastiskt jobb.

DiCaprio är fenomenal, som vanligt, men även Gordon-Levitt,

Murphy, Paige och de andra gör riktigt bra ifrån sig.

Det hör inte till vanligheten att en actionfilm är fylld

med bra skådespelare som alla presterar på toppen av sin

förmåga, och det gjorde den här filmen bättre än den

annars skulle ha varit.

Vad gäller manus och regi så är jag helt övertygad om att

Christopher Nolan kommer att bli oscarsnominerad för både

bästa manus och bästa regi, och jag kommer nog bli lite

förvånad om han inte vinner någon av dem. Dessutom kommer

filmen helt säkert att nomineras för bästa film och jag

tror den har bra chans att vinna även den kategorin.

Musiken är helt otrolig och Hans Zimmer kommer garanterat

att minst få en nominering för detta. Inception har

dessutom ett snyggt foto, bra ljud och bra specialeffekter.

Det här är enligt mig årets hittills bästa film och jag är

säker på att den kommer att göra stor succé på nästa

Oscarsgala. Definitivt värd att se på bio, har ni inte

redan gjort det så gå och se den!

Regi: Christopher Nolan

Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Joseph Gordon-Levitt,

Marion Cotillard, Michael caine, Cillian Murphy,

Ken Watanabe, Ken Hardy

År: 2010

Längd: 2 h 28 m

Genre: Action/Sci-fi

I en värld där tekniken tillåter folk att "drömma tillsammans" är Dom Cobb (DiCaprio) en tjuv som specialiserat sig på att gå in i människors drömmar och påverka deras liv genom att stjäla hemligheter från deras drömmar. Det kallas extraction. Genom denna illegala bana har Cobb tvingats att fly landet efter att ha fått problem med myndigheterna. För att få sitt liv tillbaka tvingas han nu att göra den perfekta stöten, nämligen att plantera en idé hos någon istället för att stjäla en. Det kallas Inception.

Sällan har jag haft så höga förväntningar på en film som jag hade inför Inception. Det berodde delvis på att det är Christopher Nolan som står för regin, en av mina absoluta favoritregissörer. Han har gjort sex filmer sedan år 2000, fem av dessa är med på imdb:s top 250-lista; Memento (2000), Batman Begins (2005), The Prestige (2006), The Dark Knight (2008) och Inception (2010). Den sjätte filmen heter Insomnia (2002) och ligger inte långt utanför listan.

Mina höga förväntningar berodde även på den fantastiska roll-listan bestående av massor av kända namn och framförallt av att det är Leonardo DiCaprio, som är min absoluta favoritskådespelare, som spelar huvudrollen.

Dessutom var trailern till Inception troligtvis den bästa trailern som någonsin har gjorts. Med alla dessa enorma förväntningar i bagaget var jag ganska orolig att jag skulle bli ordentligt besviken och jag försökte, hur svårt det än var, att dra ner mina förväntningar och intala mig själv att den säkert kommer att vara bra men kanske inte så mycket mer än det. Sedan kollade jag på imdb innan jag skulle se filmen och såg att den bara några dagar efter premiären i USA hade tagit sig upp till en tredjeplats på top 250. Då var det verkligen svårt att inte förvänta sig ett mästerverk.

Trots alla dessa abnorma förväntningar så blev jag inte besviken överhuvudtaget, och det kändes riktigt kul. Filmen var i princip så bra som jag hade förväntat mig. Inte den bästa filmen genom tiderna, men ändå en riktigt bra film med massor av spänning och underhållning från början till slut. Det jag gillade mest med filmen är att man tvingas fokusera och hålla koncentrationen uppe under hela filmen för att hänga med ordentligt på vad

som händer. Vissa tycker att det är jobbigt, men personligen så tycker jag inte att det finns något bättre än en film som utmanar en intellektuellt. För mig är det en stor del av vad filmkonst handlar om, att få biobesökaren att tänka efter och att överraska honom. Det gjorde verkligen den här filmen. Denna fångade tag i min, höll mitt intresse uppe från början till slut och har fått mig att fundera en hel del även efter filmens slut.

För att gå in lite mer på djupet i recensionen om filmen måste jag först och främst säga att skådespelarinsatserna är riktigt bra. I princip alla gör ett fantastiskt jobb. DiCaprio är fenomenal, som vanligt, men även Gordon-Levitt, Murphy, Paige och de andra gör riktigt bra ifrån sig. Det hör inte till vanligheten att en actionfilm är fylld med bra skådespelare som alla presterar på toppen av sin förmåga, och det gjorde den här filmen bättre än den annars skulle ha varit.

Vad gäller manus och regi så är jag helt övertygad om att Christopher Nolan kommer att bli oscarsnominerad för både bästa manus och bästa regi, och jag kommer nog bli lite förvånad om han inte vinner någon av dem. Dessutom kommer filmen helt säkert att nomineras för bästa film och jag tror den har bra chans att vinna även den kategorin. Musiken är helt otrolig och Hans Zimmer kommer garanterat att minst få en nominering för detta. Inception har dessutom ett snyggt foto, bra ljud och bra specialeffekter.

Inception är enligt mig årets hittills bästa film och jag är säker på att den kommer att göra stor succé på nästa Oscarsgala. Definitivt värd att se på bio, har ni inte redan gjort det så gå och se den!

Skådespelare: Kristen Stewart, Robert Pattinson, Taylor Lautner m.fl.

År: 2010

Längd: 2 h 4 m

Genre: Fantasy, Romance, Thriller

Filmen tar vid där den förra slutade. Bella närmar sig skolavslutningen och samtidigt som hon har svårt att bestämma sig för om hon vill ha Edward eller Jacob verkar det som att någon håller på att rusta upp en armé av nyfödda vampyrer och Bella kan vara i fara.

Recension
För det första måste jag säga att det är synd att en "filmserie" som den här, med så mycket potential att kunna bli hur bra som helst, inte riktigt håller måttet. Visst, filmerna är hyfsat underhållande men mycket mer är det inte. Jag tyckte att första filmen var bäst för då fanns det lite mystik, allt var nytt och spännande, handlingen var ganska bra och skådespeleriet också. Sen när andra filmen kom så hade alla förväntningar på den och jag tycker verkligen inte att den levde upp till förväntningarna. Helt plötsligt handlar det bara om ett triangeldrama mellan Bella-Edward-Jacob och inte så mycket om vampyrer, varulvar och annat spännande egentligen. Men det fanns ändå en del spänning: varulvarna introducerades i den filmen och det hände en hel del annat också. Sen kommer den tredje filmen och man tycker att nu borde det väl bara kunna bli bättre? Det borde bli ännu fler häftiga effekter, ännu mer spänning och ännu mer storslaget. Tyvärr så måste jag säga att jag hittills har blivit mest besviken över den tredje filmen; Eclipse.

Filmen är förhållandevis underhållande, men det handlar fortfarande bara om Bella-Ewdard-Jacob och antagligen ännu mer än i förra filmen. Det är bara där allt fokus ligger och allt det andra känns bara mesigt. I andra filmen så kände man ändå att man rycktes med och var uppriktigt orolig för hur det skulle gå för Bella. I Eclipse blir det knappt spännande. Det är bara väntan inför "den stora slutstriden" som ska komma, men när den väl kommer så är det bara platt fall. Utan att avslöja något så kan jag bara säga att det var mesigt halvdant. Filmen imponerar inte för fem öre men får ändå 5 av 10 för att den är någorlunda underhållande.


Betyg: 5 av 10.

Skådespelare: Leif André, Johan Hedenberg, Cecilia Frode, Kjell Bergqvist

År: 2010

Längd: 1 h 20 m

Genre: Komedi (Parodi)

Mårten Späck och Grünvald Karlsson jobbar på mordroteln där de står under Margaretha Orehns befäl. Efter att författaren/regissören Harald Hamrell hittas död i sitt eget hem påbörjas en utredning där Mårten misstänker att de har att göra med en seriesjälvmördare medan Grünvald är övertygad om att det rör sig om en uppgörelse i den undre världen. På brottsplatsen hittades även en ännu ej utkommen dvd som styr spåret mot en piratkopieringsliga.

Kommisarie Späck är en av de roligaste svenska filmerna på länge. Den driver med Beck-filmerna såväl som en del annat som t ex Matrix. Karaktärerna är klockrena, Johan Hedenberg är underbar som Grünvald Karlsson och Leif André är också riktigt bra som Mårten Späck. Vi får se "grannen" som bjuder på en stänkare, Späcks dotter och Per Morberg är också bra som Margaretha Ohren. Trots den uppenbart parodiska handlingen med dess karaktärer så lyckas filmen ha en intressant och spännande handling och det komiska är således perfekt avvägt för att inte förstöra själva historien. Riktigt roligt med en ny bra svensk komedi och Fredde Granberg imponerar med sin första långfilm i regissörsstolen.


Betyg: 6 av 10.

Skådespelare: Robert Downey Jr., Don Cheadle, Gwyneth Paltrow, Mickey Rourke, Scarlett Johansson

År: 2010

Längd: 2 h 4 m

Genre: Action

Världen är medveten om Tony Stark's (Downey) alter ego, Iron Man, och Stark har press på sig från såväl regeringen, pressen och allmänheten. Regeringen vill att han ska dela med sig av sin nya teknik i form av "Iron Man-dräkten" så att den kan användas som ett vapen inom armén. Samtidigt skaffar sig Stark nya fiender varav en ryss vid namn Ivan Vanko (Rourke). Samtidigt måste Stark kämpa mot problem med sin egen hälsa.

Efter att ha sett Iron Man visste man ungefär vad man hade att vänta sig i denna uppföljare. Jon Favreau har åter stått för regin och Robert Downey Jr. spelar återigen titelrollen. Med andra ord bör filmen vara i ungefär samma klass som sin föregångare. Vad man kan förvänta sig är måhända lite häftigare specialeffekter och lite mer action. Lever den upp till förväntningarna? Nja, kanske inte helt och hållet, men den är ungefär lika bra som ettan. Downey är perfekt i huvudrollen och han är underbar att se. Även Cheadle, Johansson, Paltrow och Rourke spelar bra. Skådespelarprestationerna i den här filmen kommer nog att underskattas en del eftersom dem är långt mycket bättre än filmen i sig. Det var antagligen det positivaste med filmen. Vad gäller specialeffekterna så är de godkända men inte direkt fantastiska. Det bjuds på en hel del bra action och man håller intresset uppe, men vissa scener hade kunnat varit lite mer utdragna (ibland känns det som att det är för "lätt" för Iron Man). På det hela taget en klart sevärd film och en värdig uppföljare.

Skådespelare: Russel Crowe, Cate Blanchett, Max von Sydow, William Hurt

År: 2010

Längd: 2 h 20 m

Genre: Äventyr (action/drama)

Robin Longstride (Russel Crowe) är en bågskytt i Kung Richard The Lionhearts armé som befinner sig i krig i Frankrike. När han äntligen återvänder till England reser han till Nottingham där han träffar Lady Marion Loxley (Cate Blanchett). Det är svårt att berätta något om filmens handling utan att avslöja för mycket så jag stannar där.

Ridley Scott, mannen bakom filmer som Alien, Blade Runner, Thelma & Louise, Gladiator, Black Hawk Down, Kingdom of Heaven, American Gangster och Body of Lies har nu regisserat Robin Hood. Till att börja med är Robin Hood långt ifrån en av hans bästa filmer. Vad som är intressant är att filmen från början var tänkt att fokusera på Scheriffen av Nottingham, som Russel Crowe då skulle spela. Av någon anledning så ändrade man sig ändå och det fick bli en klassisk Robin Hood-historia med Crowe som Robin Hood. Dock utspelar sig historien i den här filmen före det jag skulle vilja kalla för den klassiska Robin Hood-historien (när han lever som en laglös och tar från de rika och ger till de fattiga). På det sättet var det ganska intressant att få se något man inte har sett förut. Filmen var förhållandevis intressant rakt igenom och blev aldrig tråkig, men den blev samtidigt aldrig så intressant som en riktigt bra film blir. Det kändes som att den försökte vara en Gladiator, Braveheart eller Sagan om ringen, men den kommer ändå inte upp i samma klass. Det är svårt att säga exakt vad det är som gör de filmerna så otroligt mycket bättre, för Robin Hood hade en hyfsat bra story, bra skådespeleri osv. Ändå var det något som saknades. Filmmusiken kan ha varit en grej. Den var godkänd, men går inte att jämföra med t ex Gladiator eller Braveheart. Musiken är otroligt viktig till en film och där tappar den lite. Det var också vissa saker i filmen som inte kändes helt trovärdiga, men jag kan inte berätta om dem utan att avslöja för mycket om filmen. Robin Hood var en helt okej film men inte mycket mer.

Vad gäller skådespelarprestationerna så spelar alla relativt bra faktiskt, men jag har lite svårt för att se Russel Crowe som Robin Hood, det känns helt enkelt inte som att han passar i rollen och det kanske är det som är lite av filmens problem. Jag såg inte på den som en Robin Hood-film utan bara som en film. Hade någon annan, som passat bättre, spelat Robin Hood så kanske hela filmen hade fått en helt annan känsla och blivit mer äkta. Jag kan se Christian Bale som Batman och Tobey Maguire som Spiderman, därför är de filmerna bra, men i det här fallet fungerar det inte riktigt.

Slutet öpnnar helt klart upp för en uppföljare, men det återstår att se hur stor framgång filmen skördar innan någon uppföljare kan bli aktuell.

Skådespelare: Jeff Bridges, Maggie Gyllenhaal, Colin Farrell, Robert Duvall

År: 2009

Längd: 1 h 52 m
Genre: Drama (music/romance)

Bad Blake (Bridges) är en avdankad countrystjärna som hankar sig fram genom smågig på olika platser. Han lider av alkoholism och livet blev inte riktigt som han tänkt sig. samtidigt går det bättre för Blake's protegé från glansdagarna, Tommy Sweet (Farrell). Sweet har blivit riktigt stor och uppträder på stora scener runt om i landet och säljer mängder med skivor. En dag träffar Blake en kvinna, Jean Craddock (Gyllenhaal), som förändrar hans liv.

Crazy Heart belönades med två Oscar; bästa manliga huvudroll (Bridges) och bästa originallåt (Ryan Bingham och T-Bone Burnett för låten "The Weary Kind"). Bridges är riktigt bra och det är en fröjd att se honom i den här filmen. Även Maggie gyllenhaal är bra men hon hade kunnat spela ut lite mer. Bridges är väldigt lågmäld men han spelar en lågmäld karaktär; en alkoholistisk, avdankad countrystjärna utan större livsglädje. För övrigt är hela filmen väldigt lågmäld. Storyn flyter på i ett lugnt behagligt tempo. Man kan tycka att man saknar lite action eller lite överraskningar i filmen, men det här är en film som ska vara precis så lågmäld som den är. Det är en vacker, tankeväckande historia som berör. Det känns dock som att det saknas något och jämför man den med filmer som The Wrestler (som den påminner mycket om) eller Walk the Line (som också är en film om musik, närmare bestämt om Johnny Cash) så kommer den inte riktigt upp i samma klass, trots att det är en bra film. Musiken i filmen är godkänd men inte mer, bortsett från låten The Weary Kind som är fantastisk. Crazy Heart fick helt enkelt de Oscars den förtjänade och den är helt klart sevärd, om inte annat för Jeff Bridges skådespeleri.



Betyg: 7 av 10.

År: 2010

Längd: 2 h 7 m

Genre: Thriller (mystery/drama)

En spökskrivare anställs för att slutgöra arbetet med den f.d. brittiske premiärministern Adam Lang's (Brosnan) memoarer. The Ghost (McGregor), som han kallas i filmen, åker till ön där Lang har sitt residens och påbörjar sitt arbete. Under arbetets gång upptäcker han något som får honom att tvivla på sitt val att tacka ja till uppdraget och som kanske även kan sätta hans eget liv på spel.

Det märks väldigt tydligt att det är Polanski som har regisserat den här filmen på det sättet att den har en mystisk stämning över sig. Genom hela filmen så är det någon form av mystik som man inte riktigt kan ta på men som bidrar till att öka spänningen. Det är lätt att dra paralleller till Polanski's film The Ninth Gate (1999). Jag tycker dock att The Ghost Writer är bättre. Filmens handling utvecklas på ett bra sätt genom att det hela tiden finns någon fråga som man vill ha svar på. Det dyker hela tiden upp nya saker, vi kan kalla det för ledtrådar, som får en att börja misstänka olika saker och gissa sig till svaren på alla gåtor, men egentligen så vet man ingenting. Det finns en stor mystik kring Adam Lang och det liv han har levt, men man får reda på väldigt lite vilket gör att man blir nyfiken och vill veta mer. På det sättet blir filmen aldrig tråkig utan man håller intresset uppe genom hela filmen. Detta åstadkoms självklart också av de utmärkta skådespeleriet av framförallt Ewan McGregor och Pierce Brosnan. Brosnan passar för övrigt som handen i handsken som den f.d. premiärministern Adam Lang. The Ghost Writer har även ett snyggt foto och bra musik. En spännande, underhållande, intressant film som inte bör missas.

Vill slå ett slag för möjligheten att kommentera mina inlägg också. Det är alltid kul att få höra vad andra tycker. Har ni sett filmen? Tyckte ni att den var bra? Har ni inte sett den? Funderar ni på att se den? Har ni några frågor om filmen? Vill ni rekommendera någon liknande film? Har ni några synpunkter på sättet jag skriver om filmerna? Något jag kan göra bättre? All feedback är bra feedback. Det har varit väldigt dåligt med kommentarer på senaste tiden och jag uppmuntrar därför nu till fler kommentarer!