nickomfilm

Betyg: 7 av 10.

---

Regi: Tom Hooper
Manus: David Seidler
Skådespelare: Colin Firth, Geoffrey Rush, Helena Bonham Carter
År: 2010
Längd: 118 min
Genre: Drama

imdb

Handling
Kung George VI kröns till kung efter att hans bror abdikerat efter mindre än ett år på tronen. Detta blir en stor utmaning för George på grund av att han lider av stamning, vilket han är tvungen att göra något åt innan det är dags att hålla ett tal till nationen innan ett stundande världskrig. Till sin hjälp tar han den kontroversiella "talpedagogen" Lionel Logue.

Recension
Först och främst - de flesta verkar älska den här filmen! Det säger jag för att ni ska ta min recension med en nypa salt och även om jag inte tyckte att den var så bra som de flesta gör, så är det stor sannolikhet att just DU kommer att tycka om den. Sedan är det inte alls så att jag tycker att den är dålig, tvärtom, jag tycker att det är en bra film. Jag tycker bara inte att det är en fantastisk film och jag ska försöka att förklara varför.

När det gäller historiska filmer så har man alltid en "mall" att följa, det är ju verkligheten som ska skildras och därför har filmskaparna inte lika fria händer som när det är frågan om en helt originell film. Det går med andra ord inte att svänga ut för mycket utan man måste hålla sig till verkligheten så gott det går. Det måste man ha i åtanke när man kritiserar en film av den typen, men det är inte ett "frikort" till ett högt betyg. Att filmen håller sig inom verklighetens ramar och på ett realistiskt sätt gestaltar den historiska händelse som det rör sig om är inte tillräckligt för att det ska vara en fantatisk film. Inte heller är det tillräckligt att miljöerna är snygga och realistiska, att sminkning, rekvisita osv. är verklighetstroget eller ens att skådespelarna är duktiga. Även om dessa är nödvändiga byggstenar för en fantastisk film så krävs det mycket mer. Man måste titta på kärnan i filmen, själva historien som berättas och för att ställa det på sin spets - på manuset och hur det har filmatiserats av regissören.

Filmen handlar om huvudpersonen Kung George VI som har ett stamningsproblem och måste lära sig att tala obehindrat innan han måste hålla ett tal till nationen. Detta är ungefär allt den handlar om, och ärligt talat så är det inte tillräckligt spännande. Även om det är ett drama och inte någon thriller, så måste det ändå finnas ett mål som huvudpersonen ska ta sig till på något sätt, gärna med några hinder på vägen, och det här målet är inte tillräckligt intressant. Det hade antagligen behövts några bi-historier för att komplettera den något svaga huvudhistorien, men några sådana finns inte. Hela filmen är helt fokuserad på detta, förhållandevis trista mål. Vägen dit leder genom en talpedagog som ska hjälpa honom att bli av med sin stamning. Tyvärr så är det inte tillräckligt intressant och dialogerna är inte alls så bra som de borde vara. Inte nog med att filmens handling är lite svag, dessutom tar de två huvudpersonerna, George och Lionel (spelade av Firth respektive Rush) upp majoriteten av all bildtid. Detta kräver fantastiska dialoger och fantastiskt skådespeleri. Dialogerna är på gränsen till godkända, men kunde ha varit mycket bättre. Så intressant som det borde vara blir det helt enkelt inte. Vad gäller skådespeleriet så tycker jag också att lovorden är ganska överdrivna. Colin Firth spelar bra, visst gör han det, men han är långt ifrån lysande. Jag har sett flera bättre rollprestationer under året som gått, bl.a. James Franco i 127 Hours, Leonardo DiCaprio i Shutter Island och Christian Bale i The Fighter, även om den sistnämnda är en biroll men dock en väldigt stor biroll. Geoffrey Rush är också bra, men även han är långt ifrån lysande.

Inte nog med att det finns brister i manuset i form av en handling som inte är tillräckligt spännande och dialoger som inte är tillräckligt intressanta, detta gör också att själva karaktärerna inte blir tillräckligt djupa och komplexa. Trots att de två huvudpersonerna tillsammans tar upp nästan hela filmens speltid så lär man inte riktigt känna dem ordentligt. Man får inte en speciellt djup inblick i hur Logue fungerar som människa, vad som motiverar honom i livet, vad som betyder mest för honom eller vad han har för värderingar. Inte heller Kung George får man lära känna speciellt väl. Han framstår som en lågmäld person med dåligt självförtroende, mycket på grund av sin stamning, som älskar sin familj. Men vad tycker han om? Vad berör honom? Vad driver honom? Vad har han upplevt under sitt liv? Det saknas helt klart djup i karaktärerna, och detta är ändå de två huvudpersonerna, vad gäller alla andra karaktärer så får vi inte veta något alls i princip om dem. Inte ens George's fru, sedermera drottningen, får vi lära känna överhuvudtaget. Helena Bonham Carter är en duktig skådespelerska, men hon får inte utrymme att visa sin talang. Hon har få repliker och visar sällan varken glädje, sorg eller några känslor överhuvudtaget.

Vad gäller karaktärernas djup så kommer många av er antagligen att hävda att man inte lär känna karaktärerna i Inception tillräckligt bra heller, men ändå gav jag den ett mycket bättre betyg. Det beror på att olika filmer kräver olika djup av karaktärer. Inception som exempel har mycket annat i filmen som gör den intressant, spännande och intelligent, men The King's Speech är en sådan typ av film som förlitar sig på och kräver intressanta, djupa karaktärer. En annan sådan film är Rabbit Hole som jag nyligen såg och recenserade. För er som tycker att The King's Speech är fantastisk och att kemin mellan Firth och Rush är fenomenal, titta gärna på Rabbit Hole och jämför. Där målar manuset upp mycket mer detaljerade bilder av karaktärerna, hur de fungerar, vad de plågas av, finner glädje i, hur de bearbetar sorg och hur de ser på livet, kärlek, relationer osv. och dessutom spelar både Nicole Kidman och Aaron Eckhart riktigt bra. På det sättet tyckte jag att Rabbit Hole var en bättre film än The King's Speech. Jag blev mycket mer berörd och levde mig in i filmen bättre och kände sympati för huvudpersonerna. Jag brydde mig verkligen om hur de skulle gå för dem, båda två. I The King's Speech hoppades man visserligen att George skulle bli av med stamningen, men så mycket brydde man sig faktiskt inte. Så berörd blev man inte. The King's Speech hade visserligen snyggt foto och var välgjord i övrigt, men den centrala historien och hur huvudpersonerna gestaltas är ändå det viktigaste och det som bär en sådan typ av film.


SPOILERVARNING! SPOILERVARNING! Har du inte sett filmen så läs inte detta stycke! SPOILERVARNING!

Vad gäller huvudpersonens mål och utveckling tycker jag filmen brister som mest i kvalitet. Han har ett stamningsproblem från början, och när det i slutet är dags att hålla talet till nationen så lyckas han med nöd och näppe ta sig igenom materialet på ett någorlunda stapplande sätt och inget talar för att han helt har blivit av med stamningen, utan den finns där precis som förut med undantaget att han kan hantera det lite bättre än innan. Detta är en alldeles för liten utveckling. Det här är det centrala för hela filmen och då räcker det inte med att han lär sig några "knep" för att kunna ta sig igenom en text utan att stamma. Det gjorde mig riktigt schockad att det inte hade hänt mer än så från filmens början till dess slut över två timmar senare, att huvudpersonen inte hade utvecklats mer än så. Dessutom får vi ju inte veta någonting alls om hans kunskaper eller skickligheter som kung. Det hade behövts visas att han hade utvecklats och blivit en bra kung, precis som nationen behövde i den tid som rådde. Inte på något sätt visas eller antyds det ens att han skulle vara eller ha blivit en särskilt bra kung. Det enda man fick veta var att han tog det på allvar och att han såg sin uppgift som viktig, men det kan mycket väl hända att han var en totalt värdelös kung och det förstör det samlade intrycket av filmen något. Det är inte heller meningen att man ska behöva ta reda på historien själv genom att läsa historieböckerna, utan en film ska kunna "stå på sina egna ben" och ses och upplevas helt av sig själv.

SPOILERVARNING! SPOILERVARNING! SPOILERVARNING! SPOILERVARNING! SPOILERVARNING!

SPOILERVARNING SLUT!



Detta leder mig till den samlade bedömningen att filmen inte alls var så bra som många vill påskina. Allt negativt jag har skrivit kanske får er att tro att jag tyckte att filmen var dålig och kanske borde ge den ett ännu lägre betyg, men så är det alltså inte. Det är bara så att eftersom alla hävdar att den är så fantastiskt bra så blir det naturligt så att jag fokuserar på att diskutera det negativa för att förklara varför jag inte riktigt håller med, men det betyder inte att filmen inte har några kvaliteter eller att den är dålig. Det är en helt klart sevärd film som är välgjord och innehåller bra skådespelarprestationer från huvudrollsinnehavarna och berättar en intressant historia, om än tyvärr på ett inte tillräckligt intressant sätt.