Wall Street: Money Never Sleeps (2010)
Betyg: 7 av 10.
Regi: Oliver Stone
Manus: Allan Loeb och Stephen Schiff
Skådespelare: Shia LaBeouf, Michael Douglas, Carrey Mulligan, Josh Brolin, Frank Langella
År: 2010
Längd: 2 h 13 m
Genre: Drama
Handling
Som de flesta säkert vet så är det en uppföljare på filmen Wall Street från 1987. Wall Street: Money Never Sleeps börjar med att Gordon Gekko (Douglas) blir släppt från en långt fängelsestraff. Det är år 2001. Sedan hoppar vi till 2008 och fokus är på en ung, framgångsrik börsmäklare på Wall Street vid namn Jake Moore (LaBeouf). Han är tillsammans med Gekko's dotter, Winnie (Mulligan). Winnie har ingen kontakt med sin far, tills Jake en dag söker upp Gordon och blir övertygad om att det är för allas bästa att far och dotter tar upp kontakten igen. Jake övertalar därför Winnie att gå på en middag med honom och sin far för att återförsonas. Under tiden är det dåliga tider och finanskrisen stundar vilket äventyrar alla inblandades ekonomi såväl som många arbeten världen över.
Recension
Jag såg filmen tillsammans med fyra kompisar, och de var alla ganska besvikna när vi gick ut från biosalongen när eftertexterna rullade. Jag kan förstå besvikelsen, den levde inte riktigt upp till mina förväntningar heller. Att följa upp en sådan succé som Wall Street är inte lätt, men med en så stark roll-lista och Oliver Stone återigen i regissörs-stolen så fanns det goda möjligheter. Jag tycker att alla skådespelare var trovärdiga och bra i sina roller. Det är kul att se Shia LaBeouf få fler och fler stora roller, han har verkligen talang och jag tror bara att han kommer bli ännu större i framtiden. Frank Langella är lysande och Michael Douglas är också bättre än på länge.
Själva storyn är ganska bra men vad man kanske inte hade förväntat sig är att den ska vara ett nästan renodlat drama, med väldigt lite eller inget inslag alls av action/thriller. Hela känslan av filmen var väldigt annorlunda jämfört med originalfilmen men det fungerade ändå. Jag tycker att filmen var intressant och välspelad men ändå saknades någonting. Den var helt klart sevärd, men förhållandevis förutsebar.
Get Him to the Greek (2010)
Betyg: 7 av 10.
Regi: Nicholas Stoller
Manus: Nicholas Stoller (karaktärer av Jason Segel)
Skådespelare: Russel Brand, Jonah Hill m.fl
År: 2010
Längd: 1 h 49 m
Genre: Komedi
Handling
Aaron Green (Hill) är en vanlig anställd på ett skivbolag tills han en dag får uppdraget att åka till England och hämta rockstjärnan Aldous Snow (Brand) till L.A. där han ska ha en konsert på "The Greek". Detta visar sig bli svårare än väntat då Snow är helt okontrollerbar och Green har till råga på allt endast 72 timmar på sig innan konserten ska börja.
Recension
Get Him to the Greek är en spin-off från komedin Forgetting Sarah Marshall (2008). Det betyder alltså att de har tagit en (eller flera) karaktärer från originalfilmen, i det här fallet är det rockstjärnan Aldous Snow, och sedan gjort en ny film med honom i fokus. Det är alltså inte en uppföljare och man behöver därför inte ha sett Forgetting Sarah Marshall innan man ser den här, även om det kan vara kul att ha gjort.
Det jag tänkte mest på när jag såg Get Him to the Greek var hur originell den var. Den påminde i princip inte om någon annan komedi, eller någon annan film överhuvudtaget. Det är alltid positivt med originalitet, men det är ingen garanti för framgång. Jag måste dock säga att jag verkligen gillade den här filmen. Den var konstant rolig och jag skrattade högt många, många gånger. Det fanns både humor men även olika budskap om kärlek och vänskap och den blev åtminstone lite djupare än alla andra vanliga komedier som man skrattar åt men sedan glömmer bort ganska snabbt. Get Him to the Greek kommer jag att vilja se om, så mycket kan jag säga.
Handling
Aaron Green (Hill) är en vanlig anställd på ett skivbolag tills han en dag får uppdraget att åka till England och hämta rockstjärnan Aldous Snow (Brand) till L.A. där han ska ha en konsert på "The Greek". Detta visar sig bli svårare än väntat då Snow är helt okontrollerbar och Green har till råga på allt endast 72 timmar på sig innan konserten ska börja.
Recension
Get Him to the Greek är en spin-off från komedin Forgetting Sarah Marshall (2008). Det betyder alltså att de har tagit en (eller flera) karaktärer från originalfilmen, i det här fallet är det rockstjärnan Aldous Snow, och sedan gjort en ny film med honom i fokus. Det är alltså inte en uppföljare och man behöver därför inte ha sett Forgetting Sarah Marshall innan man ser den här, även om det kan vara kul att ha gjort.
Det jag tänkte mest på när jag såg Get Him to the Greek var hur originell den var. Den påminde i princip inte om någon annan komedi, eller någon annan film överhuvudtaget. Det är alltid positivt med originalitet, men det är ingen garanti för framgång. Jag måste dock säga att jag verkligen gillade den här filmen. Den var konstant rolig och jag skrattade högt många, många gånger. Det fanns både humor men även olika budskap om kärlek och vänskap och den blev åtminstone lite djupare än alla andra vanliga komedier som man skrattar åt men sedan glömmer bort ganska snabbt. Get Him to the Greek kommer jag att vilja se om, så mycket kan jag säga.
The American (2010)
Betyg: 7.5 av 10.
Regi: Anton Corbijn
Manus: Rowan Joffe
Skådespelare: George Clooney, Violante Placido, Thekla Reuten
Skådespelare: George Clooney, Violante Placido, Thekla Reuten
År: 2010
Längd: 1 h 45 m
Genre: Drama, Thriller
Handling
Clooney spelar Jack, en lönnmördare som gömmer sig i Italien inför ett sista uppdrag innan han pensioneras. Han är erfaren och duktig på det han gör. En av reglerna är att han inte ska skaffa några vänner, men det är en regel som verkar bli svår att hålla. Hans uppdrag kompliceras genom några olika omständigheter.
Recension
Först och främst måste nämnas att The American inte är en actionfilm, utan snarare ett drama med ett inslag av thriller. Det är nog inte en film som passar alla, men jag gillade den. Tempot är ganska långsamt. Det händer kanske inte så mycket hela tiden, men filmen lyckas väldigt väl fånga en känsla och bevara den under hela filmen. Det är lätt att leva sig in i filmen och man tar gärna Clooney's karaktär till sig och bryr sig om vad som händer med honom. Jag tycker kanske inte att George Clooney är en så fantastiskt bra skådespelare egentligen, men han har otroligt mycket karisma och utstrålning. I The American är han däremot väldigt lågmäld men det vägs upp av att hans skådespeleri är bättre än vanligt. Violante Placido har jag inte sett förut, men hon imponerade i rollen som Clara. Fotot var väldigt snyggt och på det hela taget en bra och helt klart sevärd film. Lite annorlunda som sagt, men på ett sätt som jag fann intressant. Om man uppskattar den för vad den är så ser man att det långsamma tempot faller på plats och den är bara precis vad den ska vara, ett original.
Handling
Clooney spelar Jack, en lönnmördare som gömmer sig i Italien inför ett sista uppdrag innan han pensioneras. Han är erfaren och duktig på det han gör. En av reglerna är att han inte ska skaffa några vänner, men det är en regel som verkar bli svår att hålla. Hans uppdrag kompliceras genom några olika omständigheter.
Recension
Först och främst måste nämnas att The American inte är en actionfilm, utan snarare ett drama med ett inslag av thriller. Det är nog inte en film som passar alla, men jag gillade den. Tempot är ganska långsamt. Det händer kanske inte så mycket hela tiden, men filmen lyckas väldigt väl fånga en känsla och bevara den under hela filmen. Det är lätt att leva sig in i filmen och man tar gärna Clooney's karaktär till sig och bryr sig om vad som händer med honom. Jag tycker kanske inte att George Clooney är en så fantastiskt bra skådespelare egentligen, men han har otroligt mycket karisma och utstrålning. I The American är han däremot väldigt lågmäld men det vägs upp av att hans skådespeleri är bättre än vanligt. Violante Placido har jag inte sett förut, men hon imponerade i rollen som Clara. Fotot var väldigt snyggt och på det hela taget en bra och helt klart sevärd film. Lite annorlunda som sagt, men på ett sätt som jag fann intressant. Om man uppskattar den för vad den är så ser man att det långsamma tempot faller på plats och den är bara precis vad den ska vara, ett original.
Duplicity (2009)
Betyg: 7 av 10.
Regi: Tony Gilroy
Manus: Tony Gilroy
Skådespelare: Clive Owen, Julia Roberts, Tom Wilkinson, Paul Giamatti m.fl.
År: 2009
Längd: 2 h 5 m
Genre: Thriller
Handling
Ray (Owen) och Claire (Roberts) har båda en bakgrund som spion. Nu har de en plan att lura ett stort företag på nära 40 miljoner dollar. Frågan är om de kan lita på varandra och om allt verkligen är vad det verkar vara?
Recension
Jag såg Duplicity på bio förra året och blev inte så imponerad. Jag tyckte att den var okej men inte så mycket mer. Med Clive Owen och Julia Roberts i huvudrollerna så förväntar man sig en bra film och min upplevelse då var mest att den var alldeles för rörig och svår att hänga med i. När jag nu drygt ett år senare såg om den så var jag förberedd på vad för sorts film det var och jag visste att det gällde att hänga med ordentligt på vad som händer. Det gjorde att jag förstod hela filmen bättre och dessutom kunde fokusera på andra saker som man inte riktigt "hann med" att göra första gången, som t ex kemin mellan Owen och Roberts. De spelade tillsammans i filmen Closer (2004) och var fantastiska då. Faktum är att de faktiskt är precis lika bra i Duplicity. De har en otrolig kemi och dialogerna mellan dem i Duplicity är riktigt välskrivna. Att det är samma person som skrivit manus och regisserat bidrar antagligen till detta.
Bortsett från Owen och Roberts så är även Wilkinson och Giamatti utmärkta i sina roller. Storyn är intressant, rolig och spännande, men kräver att man är uppmärksam. Jag tror problemet när jag såg den första gången var att jag förväntade mig en lite annan typ av film än vad det visade sig vara. Jag förväntade mig nog lite mer romantisk-thriller-komedi men det är egentligen inte så mycket romantik, utan mer thriller. En helt klart sevärd film, framförallt om man gillar Clive Owen och Julia Roberts.
Killers (2010)
Betyg: 3.5 av 10.
Regi: Robert Luketic
Manus: Bob DeRosa och Ted Griffin
Skådespelare: Ashton Kutcher, Katherine Heigl, Tom Sellek m.fl.
År: 2010
Längd: 1 h 33 m
Genre: Romantisk actionkomedi
Handling
Spencer (Kutcher) har som yrke att mörda människor. Det trivs han med, tills han en dag träffar Jen (Heigl) i Nice. De blir genast kära, gifter sig och Spencer hoppar av sin yrkesbana och skaffar ett mer normalt jobb. Allt är frid och fröjd ända tills det plötsligt är någon eller några som är ute efter att döda Spencer, och han tvingas ducka för kulor samtidigt som han måste skydda sin fru och försöka lista ut vad det egentligen är som händer.
Recension
Var ska jag börja? Det känns passande att börja med någon form av beröm - men det finns ingenting att berömma med den här filmen. Actionscenerna är varken coola eller nyskapande. Skådespeleriet är inte speciellt bra (kanske inte dåligt men inte heller bra). Dialogerna är ganska tråkiga. Det finns inte någon vidare karaktärsutveckling, man lär i princip aldrig känna karaktärerna riktigt och bryr sig därför inte heller så mycket om hur det går för dem. Själva storyn är överhuvudtaget ointressant. I teorin är det en bra idé, men i praktiken så fungerar det inte riktigt. Åtminstone inte med de manusförfattare, skådespelare och den regissör som har arbetat med den här filmen. Jag gillar Ashton Kutcher och tycker att hans skådespeleri är lite underskattat, han är t ex väldigt bra i The Guardian (2006), men i Killers gör han inte någon vidare rollprestation. Katherine Heigl däremot har jag aldrig gillat speciellt mycket. Jag tycker hon är otroligt alldaglig, tråkig och ointressant. Kanske hade Killers kunnat bli bra om den haft andra skådespelare i huvudrollerna, några med lite bättre kemi. Men tyvärr blir det en stor besvikelse och jag skulle inte rekommendera någon att se den här filmen.
The Expendables (2010)
Betyg: 6 av 10.
Regi: Sylvester Stallone
Manus: Dave Callahan och Sylvester Stallone
Handling
Barny Ross (Stallone) leder "The Expendables", en grupp legoknektar som alla är specialiserade inom olika krigskonster eller vapentyper. De får uppdraget att mörda en diktator på en sydamerikansk ö och för detta erbjuds de fem miljoner dollar. Det är dock ett väldigt farligt uppdrag och är det värt att riskera sina liv för en bra payday? Det visar sig att allt inte är vad det verkar på ön och kanske har gruppen tagit sig vatten över huvudet?
Recension
The Expendables är verkligen en renodlad actionfilm med allt vad det innebär. Saker skjuts och sprängs till höger och vänster och folk dör på löpande band, men det är väl det man ska förvänta sig av en sådan här film. Det blir dock väldigt, väldigt överdrivet ända till graden att det blir löjligt. På något sätt så blir det ett (måhända omedvetet från Stallone's sida) komiskt inslag i filmen, och tar man det på rätt sätt och ser det roliga i alla överdrivna explosioner istället för att klaga på att saker och ting inte sprängs på det sättet i verkligheten, så fungerar det till filmens fördel. Det är definitivt inte den bästa actionfilm jag sett men också långt ifrån den sämsta. The Expendables är hyfsat underhållande och om inte annat kul att ha sett eftersom så många av de senaste decenniernas actionhjältar medverkar. Bäst i filmen är Mickey Rourke som trots sin förhållandevis lilla roll gör störst avtryck. De scener han är med i är de bästa i filmen och där är det inte bara skjutande och explosioner utan faktiskt även skådespeleri.
Skådespelare: Sylvester Stallone, Jason Statham, Jet Li, Dolph Lundgren, Mickey Rourke, Eric Roberts, Bruce Willis och Arnold Swarzenegger m.fl.
År: 2010
Längd: 1 h 43 m
Genre: Action
Handling
Barny Ross (Stallone) leder "The Expendables", en grupp legoknektar som alla är specialiserade inom olika krigskonster eller vapentyper. De får uppdraget att mörda en diktator på en sydamerikansk ö och för detta erbjuds de fem miljoner dollar. Det är dock ett väldigt farligt uppdrag och är det värt att riskera sina liv för en bra payday? Det visar sig att allt inte är vad det verkar på ön och kanske har gruppen tagit sig vatten över huvudet?
Recension
The Expendables är verkligen en renodlad actionfilm med allt vad det innebär. Saker skjuts och sprängs till höger och vänster och folk dör på löpande band, men det är väl det man ska förvänta sig av en sådan här film. Det blir dock väldigt, väldigt överdrivet ända till graden att det blir löjligt. På något sätt så blir det ett (måhända omedvetet från Stallone's sida) komiskt inslag i filmen, och tar man det på rätt sätt och ser det roliga i alla överdrivna explosioner istället för att klaga på att saker och ting inte sprängs på det sättet i verkligheten, så fungerar det till filmens fördel. Det är definitivt inte den bästa actionfilm jag sett men också långt ifrån den sämsta. The Expendables är hyfsat underhållande och om inte annat kul att ha sett eftersom så många av de senaste decenniernas actionhjältar medverkar. Bäst i filmen är Mickey Rourke som trots sin förhållandevis lilla roll gör störst avtryck. De scener han är med i är de bästa i filmen och där är det inte bara skjutande och explosioner utan faktiskt även skådespeleri.
Toy Story 3 (2010)
Betyg: 6.5 av 10.
Regi: Lee Unkrich
Manus: Michael Arndt
Skådespelare: (röster) Tom Hanks, Tim Allen, Joan Cusack, Ned Beatty, Don Rickles och Michael Keaton m.fl.
Handling
Ni som har sett Toy Story (1995) och Toy Story 2 (1999) vet ungefär vad det handlar om. Andy är ett barn som har ett gäng leksaker som lever ett eget liv. I denna sista delen av trilogin så har Andy hunnit bli 17 år och är på väg att börja på college. Leksakerna (Woody, Buzz Lightyear och de andra) har inte blivit lekta med på länge och tror nu att det definitivt är slut med den saken när Andy börjar på college. De är oroliga för vad som ska hända med dem, om de kommer att placeras på vinden, bli donerade eller värst av allt - bortkastade?
Recension
Jag hade ganska höga förväntningar på den här filmen när jag satte mig i biosalongen. Först och främst ska jag säga att jag är ingen utpräglad "animerad film-älskare". Det är inte heller så att jag har något emot animerade filmer. Jag ser dem då och då och ibland kan det vara riktigt bra, ibland mindre bra. Jag försöker att ha ett öppet sinne när jag sätter mig ned och ska se en film, oavsett om det är ett tre timmar långt kärleksdrama, en adrenalinfull actionfilm eller en lättsam komedi som inte handlar om någonting alls. När jag betygsätter filmerna jag ser försöker jag också att tänka på vilken sorts genre filmen tillhör och jämföra den med liknande filmer. Det är omöjligt att jämföra Toy Story 3 med Schindler's List eller American Pie med Die Hard. Därför jämför jag Toy Story 3 rent naturligt med Toy Story och Toy Story 2, men även med Finding Nemo, Wall-E, Brother Bear, Shark Tale, Monsters, Inc. och Happy Feet, som är några av de animerade filmer jag sett de senaste åren.
Jag nämnde att jag hade höga förväntningar inför Toy Story 3. Det berodde på några olika faktorer. Bland annat ser jag inte meningen med att göra en tredje film i en väldigt lyckad franchise om den inte är bättre än de tidigare filmerna (bortsett från den uppenbara anledningen att tjäna pengar, men trots det så måste man ha en bra story som håller). Eftersom de två första filmerna i serien har varit succéer så vore det synd att göra en tredje film som inte är i närheten av samma klass som de andra. En annan, och antagligen ännu mer avgörande, faktor var att Toy Story 3 direkt tog sig upp på, och för närvarande ligger på, en 13:e plats på imdb top #250. Detta är väldigt imponerande i sig. Dessutom har folk diskuterat möjligheten för Toy Story 3 att bli den första animerade filmen någonsin som vinner en Oscar i kategorin "Bästa film". Jag skulle dock bli väldigt förvånad om den gjorde det.
Självklart är det svårt att bli imponerad av en film när man har dessa förväntningar, men som vanligt så försökte jag hålla förväntningarna nere på en så låg nivå som möjligt. Så, vad tyckte jag om filmen? Den var bra, absolut. Men var den fantastisk? Nej. Var den något utöver det vanliga? Nej. Jag tycker inte den är bättre än den första filmen i serien och har inte bestämt om jag tycker att den var bättre än den andra. Kanske, men inte med bred marginal. Toy Story 3 är en animerad film som håller en bra klass. Den är underhållande, rolig och intressant, men den har inte det där extra som behövs för att den verkligen ska sticka ut. Den är inte speciellt originell. Jag skulle vilja påstå att den är bättre än Shark Tale och Monsters, Inc. men definitivt inte bättre än Finding Nemo eller Wall-E. Måhända lite bättre än Happy Feet och Brother Bear, men jag tror nog ändå att jag blev mer berörd av dessa båda filmer än vad jag blev av Toy Story 3. Med hänsyn till de förväntningar som fanns på filmen (inte bara av mig, utan av alla biobesökare) är det tyvärr lite av en besvikelse. Gillar man de första två filmerna så kommer man antagligen gilla den här också, men förvänta er inte för mycket - för det är absolut inte en film som förtjänar att ligga på 13:e plats på imdb top #250.
Till sist vill jag säga något om 3D-bio. Det är fruktansvärt överskattat. Avatar var verkligen grym i 3D, det måste jag säga, men det är den enda filmen som någonsin har "fungerat" i 3D. Alla andra filmer jag sett i 3D (bland annat Alice in Wonderland, The Final Destination och nu Toy Story 3) hade lika gärna kunnat vara i 2D. Skillnaden är alltför liten för att det ska vara värt det, och då pratar jag inte om kostaden för oss som biobesökare (även om det också är uppseendeväckande att filmbolagen kan ta så mycket mer betalt för att filmen visas i 3D) utan jag pratar om att det inte är värt mödan för filmbolagen att göra en film till 3D. Självklart är det väl ändå värt det för dem, eftersom de kan ta så otroligt mycket mer betalt av biobesökarna, men det känns ändå som ett sådant fruktansvärt slöseri med resurser. Inte bara det att skillnaden knappt är noterbar, själva kvaliteten och skärpan blir suddigare och istället för att 3D-bio får den effekt den strävar efter - att det ska kännas mer som att man är mitt inne i filmen och en del av historien - så får det motsatt effekt på mig. Det känns mer som att jag är inne i händelsernas centrum när jag ser en 2D film. Jag antar att det faktum att man måste ha ett par glasögon med mörka glas på sig under hela filmen bidrar till den dåliga känslan. Slutligen anser jag alltså att film är bäst i 2D och jag vet inte om jag kommer att gå och se någon mer film i 3D på ett bra tag - dvs. ända tills uppföljaren till Avatar kommer. :-)
Skådespelare: (röster) Tom Hanks, Tim Allen, Joan Cusack, Ned Beatty, Don Rickles och Michael Keaton m.fl.
År: 2010
Längd: 1 h 43 m
Genre: Animerad/Äventyr/Komedi
Handling
Ni som har sett Toy Story (1995) och Toy Story 2 (1999) vet ungefär vad det handlar om. Andy är ett barn som har ett gäng leksaker som lever ett eget liv. I denna sista delen av trilogin så har Andy hunnit bli 17 år och är på väg att börja på college. Leksakerna (Woody, Buzz Lightyear och de andra) har inte blivit lekta med på länge och tror nu att det definitivt är slut med den saken när Andy börjar på college. De är oroliga för vad som ska hända med dem, om de kommer att placeras på vinden, bli donerade eller värst av allt - bortkastade?
Recension
Jag hade ganska höga förväntningar på den här filmen när jag satte mig i biosalongen. Först och främst ska jag säga att jag är ingen utpräglad "animerad film-älskare". Det är inte heller så att jag har något emot animerade filmer. Jag ser dem då och då och ibland kan det vara riktigt bra, ibland mindre bra. Jag försöker att ha ett öppet sinne när jag sätter mig ned och ska se en film, oavsett om det är ett tre timmar långt kärleksdrama, en adrenalinfull actionfilm eller en lättsam komedi som inte handlar om någonting alls. När jag betygsätter filmerna jag ser försöker jag också att tänka på vilken sorts genre filmen tillhör och jämföra den med liknande filmer. Det är omöjligt att jämföra Toy Story 3 med Schindler's List eller American Pie med Die Hard. Därför jämför jag Toy Story 3 rent naturligt med Toy Story och Toy Story 2, men även med Finding Nemo, Wall-E, Brother Bear, Shark Tale, Monsters, Inc. och Happy Feet, som är några av de animerade filmer jag sett de senaste åren.
Jag nämnde att jag hade höga förväntningar inför Toy Story 3. Det berodde på några olika faktorer. Bland annat ser jag inte meningen med att göra en tredje film i en väldigt lyckad franchise om den inte är bättre än de tidigare filmerna (bortsett från den uppenbara anledningen att tjäna pengar, men trots det så måste man ha en bra story som håller). Eftersom de två första filmerna i serien har varit succéer så vore det synd att göra en tredje film som inte är i närheten av samma klass som de andra. En annan, och antagligen ännu mer avgörande, faktor var att Toy Story 3 direkt tog sig upp på, och för närvarande ligger på, en 13:e plats på imdb top #250. Detta är väldigt imponerande i sig. Dessutom har folk diskuterat möjligheten för Toy Story 3 att bli den första animerade filmen någonsin som vinner en Oscar i kategorin "Bästa film". Jag skulle dock bli väldigt förvånad om den gjorde det.
Självklart är det svårt att bli imponerad av en film när man har dessa förväntningar, men som vanligt så försökte jag hålla förväntningarna nere på en så låg nivå som möjligt. Så, vad tyckte jag om filmen? Den var bra, absolut. Men var den fantastisk? Nej. Var den något utöver det vanliga? Nej. Jag tycker inte den är bättre än den första filmen i serien och har inte bestämt om jag tycker att den var bättre än den andra. Kanske, men inte med bred marginal. Toy Story 3 är en animerad film som håller en bra klass. Den är underhållande, rolig och intressant, men den har inte det där extra som behövs för att den verkligen ska sticka ut. Den är inte speciellt originell. Jag skulle vilja påstå att den är bättre än Shark Tale och Monsters, Inc. men definitivt inte bättre än Finding Nemo eller Wall-E. Måhända lite bättre än Happy Feet och Brother Bear, men jag tror nog ändå att jag blev mer berörd av dessa båda filmer än vad jag blev av Toy Story 3. Med hänsyn till de förväntningar som fanns på filmen (inte bara av mig, utan av alla biobesökare) är det tyvärr lite av en besvikelse. Gillar man de första två filmerna så kommer man antagligen gilla den här också, men förvänta er inte för mycket - för det är absolut inte en film som förtjänar att ligga på 13:e plats på imdb top #250.
Till sist vill jag säga något om 3D-bio. Det är fruktansvärt överskattat. Avatar var verkligen grym i 3D, det måste jag säga, men det är den enda filmen som någonsin har "fungerat" i 3D. Alla andra filmer jag sett i 3D (bland annat Alice in Wonderland, The Final Destination och nu Toy Story 3) hade lika gärna kunnat vara i 2D. Skillnaden är alltför liten för att det ska vara värt det, och då pratar jag inte om kostaden för oss som biobesökare (även om det också är uppseendeväckande att filmbolagen kan ta så mycket mer betalt för att filmen visas i 3D) utan jag pratar om att det inte är värt mödan för filmbolagen att göra en film till 3D. Självklart är det väl ändå värt det för dem, eftersom de kan ta så otroligt mycket mer betalt av biobesökarna, men det känns ändå som ett sådant fruktansvärt slöseri med resurser. Inte bara det att skillnaden knappt är noterbar, själva kvaliteten och skärpan blir suddigare och istället för att 3D-bio får den effekt den strävar efter - att det ska kännas mer som att man är mitt inne i filmen och en del av historien - så får det motsatt effekt på mig. Det känns mer som att jag är inne i händelsernas centrum när jag ser en 2D film. Jag antar att det faktum att man måste ha ett par glasögon med mörka glas på sig under hela filmen bidrar till den dåliga känslan. Slutligen anser jag alltså att film är bäst i 2D och jag vet inte om jag kommer att gå och se någon mer film i 3D på ett bra tag - dvs. ända tills uppföljaren till Avatar kommer. :-)
