nickomfilm

Jag såg om Inception ikväll med en kompis som inte hade sett den än, och det gjorde att jag återigen började fundera lite över filmen. Dessutom såg jag nu att jag hade fått några kommentarer på min gamla analys som jag inte hade sett och därför heller inte svarat på.

Någon frågade vad jag tyckte om slutet, och jag tycker att slutet är bra. Jag skulle inte kunna tänka mig något annat sätt som filmen hade kunnat sluta på. Jag skulle faktiskt inte vilja ändra på något alls i hela filmen, jag tycker att varenda scen är helt perfekt. Vad gäller meningen med slutet kan jag säga att det genialiska är att det är omöjligt att (när man ser filmen första gången) inte fundera på om snurran stannar eller inte och om allt var en dröm eller inte. Men när man har sett filmen flera gånger och förstått allt lite bättre så vet man ju att det inte spelar någon roll om snurran slutar snurra eller inte. För det första säger Cobb när han förklarar vad en "totem" är för något att det är ett sätt att vara säker på att man inte är i någon annans dröm. Jag säger det en gång till; någon ANNANS dröm. Det är inte ett sätt att avgöra om man drömmer eller inte. Snurran skulle alltså mycket väl kunna stanna, men Cobb drömmer fortfarande, i SIN EGEN dröm. Därför är det egentligen ganska oväsentligt huruvida snurran kommer att stanna eller inte, men sättet filmen är gjord på är att det är det första man funderar på när eftertexterna börjar rulla, och på det sättet så lurar ju Nolan hela publiken på ett så snyggt sätt.

Inception är en fantastiskt bra action-/heistfilm om man ser den som det, men den är också så mycket mer än så. Den största belöningen med filmen är att se den flera gånger och börja förstå vad det egentligen är det handlar om. På det sättet är Inception ett fantastiskt stycke konst och en av de mest originella filmerna som någonsin har gjorts, även om de flesta inte förstår det. Nolan belönar intelligens och gör därigenom Inception till mer än "bara" en film. Han tar upplevelsen till en helt annan nivå.

En annan fantastisk aspekt med Inception är att större delen av (eller kanske hela) filmen utspelar sig i drömmar. Filmer som har gjorts där det har visat sig att en stor del av filmen var en dröm har oftast inte varit så bra för man har blivit besviken för att det inte var på riktigt - att det har förtagit känslan på något sätt. Vad Christopher Nolan gör med Inception är att säga att "det spelar ingen roll om det är en dröm eller inte, för det känns verkligt när man upplever det". Det är precis vad Cobb säger till Ariadne i filmen; "Dreams feel real while we're in them..." Det filmen visar är att oavsett om man drömmer så kan man uppleva saker som känns verkliga, och vad spelar det för roll att det var en dröm, när det kändes verkligt? Det är precis som med film i allmänhet, film är bara film, det är inte verkligt - men vad spelar det för roll? När vi ser en film så kan vi uppleva massor av känslor och faktumet att det är en film, inte verklighet, kan inte ta ifrån oss att vi faktiskt har upplevt dessa känslor.

För mig är det häftigaste med filmen att det är som om vi, publiken, delar en dröm med Christopher Nolan. Inception är vår gemensamma dröm. Den börjar mitt i en händelse (Cobb spolas upp på stranden), vilket är precis så drömmar börjar ("you always wind up right in the middle of what's going on"). Saker och ting känns verkligt/logiskt under tiden vi ser på filmen men när vi vaknar upp (filmen är slut) så märker vi att det är en hel del saker som inte riktigt "stämmer" ("...it's only when we wake up that we realize something was actually strange.") Då pratar jag om snurran som Cobb använder som totem, men som egentligen är Mal's totem, och är det inte lite konstigt att han använder någon annans totem? Går inte det emot principen? Dessutom är principen med en totem känslan av den, att man är den enda som kan känna vikten osv. t.ex. Ariadne's schackpjäs eller Arthur's tärning. När det gäller snurran så är det ju det visuella som avgör om man är i någon annans dröm eller inte, dvs. huruvida den stannar eller inte, och det visuella kan ju vem som helst se, inte bara ägaren. Jag undrar om det är meningen att det ska vara en ledtråd när Ariadne i en av sina första delade drömmar med Cobb i Paris säger; "I thought it was gonna be all about the visuals, but it's actually more about the feel of it."

Jag pratar också om när Saito kommer med sin bil och plockar upp Cobb i Mombasa. Från ingenstans är han helt plötsligt i Mombasa, och precis på den gatan där Cobb kommer springande. Jag menar också när Cobb på flygplanet släpper ned något i Fischer's vattenglas för att droga honom, något som någon av flygvärdinnorna hade kunnat göra istället med mycket mindre risk för upptäckt. Dessa saker tänker man inte på när man ser filmen (åtminstone inte första gången man ser den), men efter att filmen är slut, efter att man har "vaknat", så börjar man fundera på dessa saker. För att gå vidare i min förklaring så spelas "Non Je Ne Regrette Rien" när eftertexterna börjar närma sig sitt slut, och det är ju låten som symboliserar att det är dags att vakna upp från drömmen.

Till sist vill jag bara säga att några saker som jag skrev i min första analys tyvärr är felaktiga. Detta har jag kommit på efter att ha sett om filmen flera gånger. Bland annat att barnen inte skulle ha åldrats och att de har samma kläder på sig i slutet som i början. Detta är medvetet av Nolan, precis som med snurran, att man ska tro att det är så. Men tittar man noggrant så ser man att de inte alls har samma kläder på sig, bara snarlika kläder, och att de visst har åldrats. Det är inte ens samma skådespelare som spelar barnen i slutet och barnen under resten av filmen. Jag känner dock inte att det är någon idé att gå igenom hela den analysen noggrant och rätta till alla små felaktigheter utan den här rättelsen får vara tillräcklig.